Betänkandet (SOU 2002:122) Göteborg 2001

Ju2003/480/PO

Sedan Riksdagens ombudsmän beretts tillfälle att yttra sig över det förslag om maskeringsförbud som framförts i det i rubriken angivna betänkandet får jag anföra följande.

Jag kan ha förståelse för önskemålet att de personer som deltar i ett demonstrationståg uppträder omaskerade. Som kommittén framhåller känner många rädsla eller starkt obehag inför maskerade demonstranter, och det kan inte uteslutas att det finns personer som avstår från att delta i en demonstration av det enda skälet att vissa deltagare är maskerade. Å andra sidan har demonstranter som skäl för att uppträda maskerade åberopat att de är rädda för att bli registrerade av polisen och politiska meningsmotståndare.

Även om det obehag som många känner inför maskerade demonstranter gör det önskvärt att demonstrationer kan genomföras utan maskerade deltagare, utgör emellertid inte ett sådant önskemål i sig tillräcklig grund för att införa ett maskeringsförbud. De rättsliga möjligheterna att meddela föreskrifter om ett sådant förbud måste i stället bedömas med utgångspunkt i regeringsformens regler till skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna. Det kan enligt min mening inte råda något tvivel om att en straffbestämmelse som förbjuder demonstranter att vara klädda på visst sätt innebär en begränsning av den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten. Jag kan här hänvisa till de uttalanden av konstitutions- och justitieutskotten i frågan om grundlagsenligheten av ett maskeringsförbud som nämns av kommittén (s. 736 f.).

Utskotten ger i dessa uttalanden uttryck för uppfattningen att ett förbud för demonstranter att uppträda maskerade står i strid med regeringsformens regler till skydd för demonstrationsfriheten. Kommittén intar emellertid motsatt ståndpunkt i frågan och hävdar att ett maskeringsförbud har stöd i bestämmelsen i 2 kap. 14 § regeringsformen (RF) att demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid demonstrationen. Denna uppfattning grundas på följande resonemang. Med instämmande i ett uttalande i direktiven förklarar kommittén att den maskering som förekom i samband med ordningsstörningarna i Göteborg såvitt avser det stora flertalet deltagare inte rimligen hade något annat syfte än att försvåra identifieringen av deltagarna och på det viset hindra att de skulle komma att lagföras för de brott som de gjorde sig skyldiga till. Med stor sannolikhet kommer enligt kommittén den som deltar i en demonstration och som i eller utifrån denna provocerar, åstadkommer skadegörelse eller använder våld att hejda sig om han eller hon inte kan dölja sin identitet. Denna brottsförebyggande effekt av ett maskeringsförbud medför att ordningen och säkerheten i samband med demonstrationer blir bättre (s. 742 f.).

Bärkraften i detta resonemang kan ifrågasättas i flera hänseenden. Jag har självfallet inte någon anledning att ifrågasätta riktigheten av vad kommittén uttalar om att den föreslagna bestämmelsen är föranledd av hänsynen till ordning och säkerhet vid demonstrationen. Detta är emellertid inte tillräckligt. Enligt 2 kap. 12 § andra stycket RF får en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Häri ligger ett krav på att en begränsning av en grundläggande fri- och rättighet skall vara ändamålsenlig. Man måste med andra ord på goda grunder kunna hävda att begränsningen främjar det legitima ändamål som har föranlett den på ett sätt som motiverar det ingrepp i den grundlagsskyddade fri- och rättigheten som den innebär.

En grundläggande förutsättning för att kommitténs resonemang skall vara hållbart är, utifrån de utgångspunkter som kommittén själv ställer upp, att det stora flertalet personer som uppträder maskerade t.ex. i ett demonstrationståg inte har något annat syfte med detta än att kunna begå brott utan att identifieras och lagföras. Motsatsvis är en annan förutsättning för resonemanget att personer som inte är maskerade med stor sannolikhet avstår från att begå brott av det skälet att de är rädda för att bli föremål för ingripanden från rättsväsendets sida.

Vad som framkommit om händelserna i Malmö och Göteborg år 2001 ger emellertid dåligt stöd för dessa påståenden. Enligt en uppgift i litteraturen kring Göteborgshändelserna (Erik Wijk, Orätt. Rättsrötan efter Göteborgshändelserna, 2003, s. 15) var en majoritet av de personer som hittills dömts för upploppsrelaterade brott inte maskerade. Det har å andra sidan upplysts (betänkandet. 639 f.) att omkring 500 maskerade demonstranter deltog i Göteborgsaktionen 2001:s demonstration den 16 juni 2001 utan att göra sig skyldiga till brott eller andra ordningsstörningar. I den s.k. skrammeldemonstrationen i Malmö den 20 april 2001, som också förlöpte utan oroligheter, deltog ca 100 maskerade demonstranter (betänkandet s. 229 f.). I fråga om demonstrationen i Malmö den 21 april 2001 konstaterar kommittén (s. 265) att långtifrån alla ungdomar i det s.k. svarta blocket verkar ha varit våldsamma. Kommittén uttalar i detta sammanhang sin förståelse för att polisen är extra observant om demonstranter maskerar sig men framhåller samtidigt att det inte är acceptabelt att förutfattade meningar om klädsel och utseende påverkar polisens handlande.

Man kan också konstatera att åtskilliga av de ordningsstörningar som förekom i Göteborg med maskerade personer som medverkande, t.ex. skadegörelsen på Kungsportsavenyn, ägde rum utanför ramen för de egentliga demonstrationerna.

Det bör vidare noteras att kommittén i sin argumentation för ett maskeringsförbud inte hänför sig till några andra svenska erfarenheter av maskerade demonstranter än händelserna i Göteborg.

Det skulle mot den här angivna bakgrunden självfallet ha varit av stort intresse att få del av erfarenheterna från de länder som har ett maskeringsförbud. Av betänkandet framgår att sådana förbud finns i bl.a. Danmark, Norge, Italien och Tyskland. Trots att förbudet i Italien har gällt sedan 1975 och förbudet i Tyskland sedan 1985, innehåller betänkandet emellertid förvånande nog inte någon som helst redovisning av de erfarenheter av förbuden och deras verkningar som man har i dessa länder.

En sådan redovisning görs endast i fråga om Danmark, som införde maskeringsförbud så sent som sommaren 2000. Det enda som i detta hänseende kan utläsas ur betänkandet är att icke närmare presenterade företrädare för den danska polisen har uppgett att Danmark efter förbudets tillkomst inte haft några allvarliga ordningsstörningar och att dessa företrädare var eniga om att maskeringsförbudet haft en preventiv effekt. Den erfarenhetsberättelse, lämnad av en svensk polisdelegation som observerade polisinsatsen vid EU-toppmötet i Köpenhamn den 11-14 december 2002 (Polismyndigheten i Stockholms län AA-222-71749/02), förmedlar emellertid i stället uppfattningen att den danska polisens framgångar när det gäller att förhindra allvarliga ordningsstörningar i samband med demonstrationer har sin grund i väl genomtänkt strategi, taktik och planering.

Kommitténs bedömning av verkningarna av ett maskeringsförbud för ordningen och säkerheten vid demonstrationer synes således bygga mer på antaganden och förhoppningar än på fakta. Även om det självfallet inte kan uteslutas att ett maskeringsförbud kan ha en viss preventiv effekt, framstår anknytningen mellan den föreslagna regeln om maskeringsförbud och grundlagsregeln om ordning och säkerhet vid demonstrationer som så svag att det på goda grunder kan hävdas att förbudet saknar stöd i regeringsformens regler till skydd för demonstrationsfriheten.

Om man granskar kommitténs förslag också från mera praktiska utgångspunkter och därvid undersöker hur den föreslagna regleringen kan komma att tillämpas i praktiken, blir det än tydligare att denna inte kan antas komma att tillgodose intresset av att främja ordning och säkerhet på det sätt som måste krävas för att den skall anses vara förenlig med regeringsformens regler.

Av betydelse i detta sammanhang är att svensk rätt inte känner den opportunitetsprincip som präglar det straffprocessuella systemet i många andra länder. I Sverige gäller i stället som huvudregel absolut rapporterings-, förundersöknings- och åtalsplikt. Vidare har polisen en i princip ovillkorlig skyldighet att ingripa mot brott. I motsats till vad som gäller i Danmark får svensk polis således, om ett maskeringsförbud införs, inte av polistaktiska skäl avstå från att ingripa mot personer som uppträder maskerade i samband med en demonstration. Såvitt gäller för brott misstänkta personer som kan identifieras med hjälp t.ex. av fotografier eller videoupptagningar kan polisen vänta till senare med att ingripa, om detta bedöms som nödvändigt eller lämpligt. Ett sådant förfarande är däremot av naturliga skäl inte möjligt, när det är fråga om personer som är maskerade och som därför inte kan identifieras utan att ha blivit föremål för ett ingripande direkt på platsen.

Kommittén anför som ett skäl för sitt förslag att ett maskeringsförbud gör det möjligt att från en demonstration avlägsna de personer som trots förbudet uppträder maskerade, innan eventuella oroligheter bryter ut. Detta resonemang bygger uppenbarligen på uppfattningen att de personer som uppträder maskerade så gott som alltid avser att ställa till oroligheter och att det därför är bättre att förekomma än att förekommas. Som jag har påpekat i det föregående är denna uppfattning emellertid bristfälligt underbyggd. Något som däremot har starkt stöd i erfarenheterna från olika upploppssituationer är att det finns en betydande risk för att ett massivt polisingripande mot maskerade demonstranter ger upphov till ordningsstörningar av betydligt allvarligare slag än de störningar som eventuellt kan ha förekommit dessförinnan (se t.ex. kommitténs redogörelse för händelserna i samband med antikapitalistmarschen i Göteborg den 15 juni 2001, s. 595 f.). Man måste komma ihåg att det här ofta är fråga om personer som hyser stark misstro mot polisen och som därför har en betydande mental beredskap för att handgripligen försvara sig mot vad de uppfattar som ett angrepp från polisens sida.

Som framgår av betänkandet (s. 230 f.) manar av andra skäl än de nu nämnda inte heller polisens ingripande mot det s.k. svarta blocket i samband med demonstrationen i Malmö den 21 april 2001 till efterföljd (se särskilt s. 265 f.).

Man kan således, mot bakgrund bl.a. av kommitténs egna iakttagelser av händelserna i Malmö och Göteborg, starkt ifrågasätta det lämpliga i att införa en reglering som ålägger polisen en ovillkorlig skyldighet att ingripa mot maskerade deltagare i en dittills fredlig demonstration. Det är tydligt att det föreligger en betydande risk för att en sådan regel kommer att motverka i stället för att främja intresset av att ordning och säkerhet upprätthålls vid demonstrationer. Det är emellertid knappast möjligt att bara på detta område etablera en opportunitetsprincip i svensk rätt. Ett alternativ är naturligtvis att polisen i strid med gällande regler underlåter att ingripa mot överträdelser av maskeringsförbudet när den bedömer detta vara lämpligt. Ett sådant förfarande kommer emellertid med säkerhet att ådra polisen befogad kritik från olika håll, och ett annat resultat kan förväntas bli att den vilja att respektera maskeringsförbudet som inledningsvis kan ha funnits snabbt försvinner.

Jag utgår från att kommittén, när den uttalar sig om möjligheterna att med stöd av en regel om maskeringsförbud i förebyggande syfte avlägsna alla maskerade personer från en demonstration, utgår från att sådana ingripanden kan komma att gå fredligt till. Även om detta mot bakgrund av vad som har sagts i det föregående inte framstår som särskilt sannolikt, kan det finnas anledning att säga något om det regelverk som är tillämpligt i en sådan situation. Eftersom det strängaste straffet för olaga maskering föreslås vara fängelse i sex månader, kan den som gör sig skyldig till ett sådant brott inte frihetsberövas med stöd av den grundläggande häktningsregeln i 24 kap. 1 § rättegångsbalken (RB). Ett eventuellt gripande kan därför grundas endast på bestämmelserna i 24 kap. 2 § RB. Ett frihetsberövande med stöd av denna bestämmelse förutsätter emellertid att särskilda rekvisit, som hänför sig till två typfall, är uppfyllda. I det första av dessa krävs dels att den misstänkte är okänd, dels att han vägrar uppge namn och hemvist eller lämnar uppgifter om detta som kan antas vara osanna. I det andra fallet krävs dels att den misstänkte saknar hemvist inom riket, dels att det finns risk för att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring och straff.

Denna reglering innebär att polisen inte kan gripa en person som är misstänkt för olaga maskering, innan det genom ett förhör har utretts om någon av de nu angivna förutsättningarna för ett frihetsberövande föreligger. Om exempelvis en person som är bosatt i Sverige lämnar trovärdiga uppgifter om namn och adress, måste han omedelbart friges efter förhöret. Det naturliga är att ett sådant förhör hålls direkt på platsen för ingripandet. Det kan i varje fall med hänsyn till ändamåls- och proportionalitetsprinciperna inte godtas att en person som är misstänkt för ett typiskt bötesbrott tas med till förhör någon längre sträcka med stöd av bestämmelserna i 23 kap. 8 § RB, och det får självfallet under inga omständigheter förekomma att dessa bestämmelser används i ordningshållande syfte. Någon möjlighet att omhänderta en maskerad person med stöd av 13 § polislagen (1984:387) för att avbryta ett brottsligt handlande föreligger inte heller, eftersom det handlande som det är fråga om avbryts redan genom att polisen tar maskeringen i beslag som bevis eller för att säkerställa förverkande av maskeringen som hjälpmedel vid brott.

Om ett maskeringsförbud införs, måste polismyndigheten således i samband med större demonstrationer avdela ett betydande antal polismän, som sannolikt skulle behövas bättre för andra uppgifter, för att hålla förhör, föra protokoll och vidta andra handläggningsåtgärder med anledning av ingripanden mot maskerade personer. Som tidigare nämnts uppgick antalet maskerade deltagare i Göteborgsaktionen 2001:s demonstration till ca 500. Det framstår som praktiskt omöjligt att på ett rättsenligt sätt handlägga så många ärenden inom rimlig tid. Detsamma blir fallet också om det skulle röra sig om ett betydligt mindre antal personer. Det kan här, även om situationerna inte är helt jämförbara, finnas anledning att erinra om att av de ca 450 personer som greps på Hvitfeldtska gymnasiet hade ännu ungefär nio timmar efter gripandena endast omkring 150 blivit föremål för förhör och åklagares ställningstagande i anhållningsfrågan.

Av det nu sagda följer att ett ingripande mot demonstranter med anledning av att dessa bryter mot ett maskeringsförbud kan få till följd att demonstrationen i praktiken helt eller delvis upplöses, trots att det saknas förutsättningar enligt 22 eller 23 § ordningslagen (1993:1617) för en sådan åtgärd (jfr JO 1992/93 s. 62 och betänkandet s. 266).

Det bör för fullständighetens skull vidare påpekas att förekomsten av ett maskeringsförbud saknar betydelse för möjligheterna att ingripa mot deltagare i folksamlingar med stöd av 16 kap. 1-3 §§ brottsbalken eller 13 c § polislagen.

Som framgår av det föregående anser jag att det av kommittén föreslagna maskeringsförbudet inte är förenligt med regeringsformens regler till skydd för demonstrationsfriheten. Jag anser det emellertid trots detta påkallat att säga något om den lagtekniska utformningen av förslaget.

Kommittén har mot bakgrund av erfarenheterna från Göteborg valt att inte begränsa maskeringsförbudsbestämmelsens tillämpningsområde till att avse endast deltagare i demonstrationer utan velat låta den omfatta också deltagare i folksamlingar som inte utgör demonstrationer eller allmänna sammankomster (s. 750 f.). Av sammanhanget framgår att kommittén här avser sådana folksamlingar som förekom i Göteborg vid sidan av de organiserade demonstrationerna. Den har därför utformat lagförslaget så, att bestämmelsen gäller den "som i eller i anslutning till en folksamling på allmän plats 1. helt eller delvis täcker ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation eller 2. innehar klädesplagg eller annat föremål som är särskilt ägnat att användas för att helt eller delvis täcka ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation".

Enligt vad som sägs i författningskommentaren (s. 771) har begreppet folksamling här samma innebörd som det har i brottsbalken. Ett problem är emellertid att lagstiftaren inte har gett någon närmare beskrivning av vilka slags företeelser som åsyftas där. Man får i stället hämta ledning i vanligt språkbruk och i olika exempel på användningen av brottsbalkens regler, som återfinns i förarbeten, kommentarer och rättsfall. Jag kan för en närmare redogörelse för frågan hänvisa till JO 2000/01 s. 115.

Av central betydelse vid tolkningen av brottsbalkens folksamlingsbegrepp är det förhållandet att bestämmelserna i 16 kap. 1-3 §§ brottsbalken - liksom 13 c § polislagen - avser endast sådana folksamlingar som stör allmän ordning. Någon motsvarande avgränsning finns emellertid inte i kommitténs förslag. Kommitténs på s. 750 f. angivna syfte att regleringen skall avse demonstrationer och sådana folksamlingar som - utan att utgöra demonstrationer eller allmänna sammankomster - uppkommer i demonstrationssituationer avspeglas inte heller på något annat sätt i lagtexten. Denna gäller i stället i fråga om folksamlingar på allmän plats av alla tänkbara slag. Det blir därför enligt den föreslagna bestämmelsens ordalydelse straffbart t.ex. att bära en vidbrättad hatt eller stora solglasögon (se s. 772) i en busskö eller i en folksamling som väntar på att komma in på en idrottsarena eller en realisation. Också den som tillsammans med andra är på väg till en landskamp i fotboll med ansiktet målat i de svenska färgerna kommer att träffas av bestämmelsen.

Det är en självklarhet att man i en rättsstat inte kan ha en straffregel med ett så vidsträckt tillämpningsområde och jag har all anledning att tro att kommittén inte heller har velat åstadkomma ett sådant resultat.

Kommitténs förslag innebär att det för straffansvar inte är nödvändigt att någon är maskerad. Också innehav av klädesplagg som kan användas för att täcka ansiktet straffbeläggs. Detta innebär att den som i ett demonstrationståg t.ex. är klädd i en jacka med huva gör sig skyldig till brott även om huvan inte är uppfälld. I fråga om fall av detta slag sägs visserligen i betänkandet (s. 751) att det för att innehav av sådana klädesplagg skall vara straffbart bör krävas att åklagaren kan visa att plagget var avsett att användas i maskeringssyfte samt att detta torde vara möjligt endast under speciella omständigheter som exempelvis då innehavaren sedan tidigare är dömd för att maskera sig på det sättet. Denna begränsning i fråga om bestämmelsens tillämpning framgår emellertid inte på något sätt av lagtexten. Man kan inte heller förvänta sig att t.ex. den polisinsatschef som fattar beslut om ett ingripande mot demonstranter med anledning av att dessa bryter mot maskeringsförbudet skall känna till om en viss demonstrant, som inte är maskerad men iförd ett plagg som kan användas för sådant ändamål, tidigare har dömts för att använda sådana plagg som maskering.

Det bör vidare påpekas att en regel om maskeringsförbud, även om den avgränsas till att avse endast de situationer som kommittén synes avse att träffa, kommer att gälla också i fråga om polismän som - på det sätt som skedde i Göteborg - maskerade infiltrerar demonstrationer och andra folksamlingar. Detta behöver självfallet inte betraktas som någon brist i regleringen. Tolkad enligt sin ordalydelse innebär bestämmelsen emellertid också att det inte är tillåtet för polismän som befinner sig i anslutning till en folksamling på allmän plats att bära hjälm med visir eller - som polismännen i den nationella insatsstyrkan - uppträda maskerade. Detsamma kommer för övrigt att gälla också i fråga om t.ex. en motorcyklist eller mopedist som iförd hjälm råkar hamna på en plats där det pågår en demonstration. Detta kan knappast ha varit kommitténs avsikt. Ett sådant resultat hade kunnat undvikas t.ex. genom att man hade gjort lagregeln tillämplig endast i fråga om personer som deltar i demonstrationer och sådana andra folksamlingar som man vill skall omfattas av regleringen. På detta sätt hade man också åstadkommit att lagtexten bättre hade anpassats till vad som gäller enligt 16 kap. 1-3 §§ brottsbalken och 13 c § polislagen.

Kommittén är medveten om att ett maskeringsförbud inte kan vara undantagslöst, och den har därför ställt upp ett antal undantag från det grundläggande förbudet. Ett sådant undantag, som kan komma att vålla betydande problem i den praktiska tillämpningen, avser den som för att skydda sig mot väderleken täcker sitt ansikte eller innehar ett plagg eller annat föremål som är särskilt ägnat att täcka ansiktet. Det är uppenbart att det kan råda högst delade meningar i frågan om väderleken i ett visst fall var eller kunde förväntas bli sådan att det var motiverat t.ex. att någon hade huvan på sin jacka uppfälld, lät en halsduk täcka nedre delen av ansiktet eller bar stora solglasögon respektive hade med sig en jacka med huva, en halsduk eller ett par solglasögon.

Kommittén vill vidare - för att ytterligare vidga möjligheterna till undantag från maskeringsförbudet - göra det möjligt för polismyndigheten att, när den lämnar tillstånd till en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, på begäran också meddela tillstånd för deltagarna att bära maskering. Sådant tillstånd skall enligt förslaget meddelas om skälen för begäran är beaktansvärda och risken för ordningsstörningar i samband med sammankomsten eller tillställningen är obetydlig. Som exempel på situationer där denna regel kan tillämpas nämns det fallet att flyktingar vill demonstrera mot regimen i hemlandet.

Det är uppenbart att rekvisitet beaktansvärda skäl lämnar ett vidsträckt utrymme för olika tolkningar med därav följande risk för att polismyndigheterna kommer att anklagas för godtycke vid behandlingen av tillståndsfrågorna. Enligt min mening bör så allmänt hållna bestämmelser inte få förekomma i regelsystem som gäller utövandet av grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Det bör vidare framhållas att en prövning i enlighet med kommitténs förslag till sin art i hög grad skiljer sig från den prövning, grundad uteslutande på hänsynen till ordning och säkerhet och till trafiken, som polismyndigheterna har att göra i dag. Myndigheterna kan här hamna i svårbedömda och känsliga beslutssituationer. Man kan för att belysa detta erinra om de uppgifter som förekom i medierna för ett par år sedan om kommunalanställda som av rädsla för repressalier från arbetsgivarens sida demonstrerade med papperspåsar över huvudet.

Vad som har sagts i det föregående föranleder följande sammanfattande synpunkter.

Ett maskeringsförbud kan inte antas främja det i regeringsformen angivna intresset av ordning och säkerhet vid demonstrationer på det sätt som krävs för att förbudet skall vara förenligt med grundlagsskyddet för demonstrationsfriheten. Jag delar således den uppfattning i frågan som vid flera tillfällen har uttryckts av konstitutions- och justieutskotten. Av kommitténs redogörelse för händelserna i Malmö och Göteborg år 2001 framgår exempelvis att ett betydande antal maskerade personer har deltagit i demonstrationer utan att göra sig skyldiga till brott eller andra ordningsstörningar. Det kan därför inte med fog hävdas att dessa personer uppträtt maskerade i demonstrationerna för att kunna begå brott.

Erfarenheten visar å andra sidan att försök från polisens sida att - i enlighet med vad kommittén synes åsyfta med bestämmelsen om maskeringsförbud - i förebyggande syfte ingripa mot maskerade demonstranter som dessförinnan uppträtt fredligt ofta kan förväntas resultera i allvarliga ordningsstörningar. Under alla förhållanden kommer ett ingripande mot ett större antal demonstranter med anledning av att de bryter mot ett maskeringsförbud att ta polisens resurser i anspråk i en omfattning som inte står i rimlig proportion till vad som står att vinna med ingripandet.

Till det nu sagda kommer att ett antal av de allvarligaste ordningsstörningarna i Göteborg, bl.a. skadegörelsen på Kungsportsavenyn, vållades av personer som befann sig i folksamlingar som inte utgjorde demonstrationer.

Man skulle mot den här angivna bakgrunden kunna överväga att ställa upp ett maskeringsförbud som begränsas till att avse personer som deltar i sådana folksamlingar som inte är demonstrationer. De lagtekniska svårigheter som är förbundna med att utforma en regel av denna innebörd på ett tillfredsställande sätt är emellertid betydande. Vidare är sannolikheten för att personer som deltar i sådana folksamlingar skall respektera ett maskeringsförbud liten. Detta gäller självfallet i särskilt hög grad i fråga om de personer som redan från början har bestämt sig för att utnyttja tillfället att i samband med stora demonstrationer begå brott. En person som är inställd på att, så snart lämpligt tillfälle ges, göra sig skyldig t.ex. till skadegörelse av det slag som förekom på Kungsportsanvenyn låter sig knappast avskräcka av ett hot om straff för olaga maskering.

Även bortsett från vad som nu har sagts kan allvarliga invändningar riktas mot utformningen av de föreslagna lagreglerna. Den kritik som jag har funnit anledning att rikta mot dessa visar på ett tydligt sätt på svårigheterna med att utforma en bestämmelse om maskeringsförbud på ett godtagbart sätt.

Jag avstyrker av nu angivna skäl att kommitténs förslag till maskeringsförbud läggs till grund för lagstiftning.