Bakgrund
K.G. och S.J. har tillsammans två barn N. och C., födda år 1990 respektive år 1995. K.G. och S.J. separerade och barnen bodde därefter hos fadern, K.G. Under den tid som JO:s granskning omfattar hade K.G. och S.J. gemensamt vårdnaden om barnen.
En sjuksköterska vid psykiatrin i Säffle gjorde den 25 juli 2005 en anmälan till socialförvaltningen i Grums kommun angående misstanke om att K.G. utnyttjade C. sexuellt. På grund av anmälan inledde socialnämnden den 27 juli 2005 en utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Samma dag gjorde nämnden en polisanmälan om misstänkta sexuella övergrepp.
Den 1 december 2005 inkom en anonym anmälan till socialförvaltningen angående att K.G. misskötte barnen. Socialnämnden inledde på grund härav den 5 december 2005 en utredning rörande N. Beträffande C. beslutade nämnden att uppgifterna i anmälan skulle behandlas i den pågående utredningen angående henne.
K.G:s syster gjorde den 10 januari 2006 en anmälan till förvaltningen rörande N. och C. Uppgifterna i anmälan hanterades inom ramen för de pågående utredningarna beträffande barnen.
Utredningarna avslutades utan insatser den 18 april 2006.
Med anledning av uppgifterna i en jourrapport från arbetsmarknads- och socialförvaltningen i Karlstads kommun inledde Socialnämnden i Grums kommun under april 2006 en utredning rörande N. och C. Utredningarna avslutades utan insatser i augusti 2006.
Den 5 maj 2006 fattade socialnämndens ordförande ett beslut om att omedelbart omhänderta N. enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.
Anmälan
I en anmälan till JO framförde K.G. klagomål mot Socialnämnden i Grums kommun angående handläggningen av och agerandet i ärendena rörande N. och C. Till anmälan hade ett flertal handlingar fogats.
Utredning
Socialnämnden i Grums kommun anmodades att inkomma med utredning och yttrande över vad som hade framförts i K.G:s anmälan till JO. Yttrandet skulle särskilt beröra markerade delar i anmälan. I remissvaret anfördes bl.a. följande.
/- - -/
/- - -/ K.G:s frågor i samband med den första utredningen har inte skriftligen kunnat besvaras inom den tidsfrist på 8 dagar som K.G. ställt till utredarnas förfogande, då barnen flydde hemmet och situationen blev akut. Eriksson och Dalebjer uppfattar att K.G:s frågor har besvarats skriftligen i utredningen daterad 2006-04-18 och muntligen i samtal med K.G. Socialtjänsten är dock medveten om att K.G. är kritisk till och har en annan uppfattning om hur socialtjänsten borde bedriva sitt utredningsarbete.
/- - -/Av anmälan framgick att K.G. kunde ha förgripit sig sexuellt på sin dotter, och tidigare anmälningar hade indikerat på samma misstankar. Med anledning av denna information, oro och att polisen avskrev utredningen utan att höra varken dottern eller K.G., gjorde socialtjänsten bedömningen att flickan skulle ges en möjlighet till ett första samtal med socialtjänstens handläggare. Bedömningen gjordes utifrån ett barnperspektiv för att ge barnen rätt att först komma till tals innan vårdnadshavare hade en möjlighet att påverka deras uttalanden till socialtjänsten. Socialtjänsten ansåg det viktigt för att kunna bedöma barnens behov av skydd. Att samtalet skedde på kuratorsmottagningen var att det var en, för det tillfället, neutral plats. Vårdnadshavare kontaktades direkt efter samtalet.
I K.G:s skrivelse framgår att N. inte fick ha någon annan vuxen med sig på samtalet. Detta överensstämmer ej med handläggares uppfattning då N. fick frågan och svarade att det var okey att prata enskilt med socialsekreterarna.
Vad gäller C. fick hon frågan och önskade ha sin lärare närvarande i samtalet.
/- - -/
/- - -/ Det är inte korrekt att ombudet G.S. begärde att få ta del av samtliga handlingar rörande K.G:s person, däremot de aktuella handlingar som fanns att tillgå i den pågående utredningen gällande K.G:s barn. Då det inte var möjligt att tillmötesgå G.S:s begäran under den tid hon hade för avsikt att uppehålla sig vid socialkontoret och då G.S. var angelägen och det var väldigt bråttom, föreslog Dalebjer att hon redan samma dag eventuellt kunde få en kopia av K.G. handlingar, eftersom samtliga handlingar hade skickats till honom. Dalebjer uppfattade att G.S. accepterade detta förslag och G.S. återkom inte heller i frågan.
/- - -/
/- - -/ En ny utredning enligt 11 kap. 1,2 §§ inleddes 2006-04-24 med anledning av att K.G:s barn, N. och C. hade flytt sitt hem kvällen innan då fadern K.G. varit kraftigt berusad, enligt uppgift från sonen N., under flera dagar. Mormor till N:s kamrat kontaktade socialjouren och N. fick uppsöka akutmottagningen vid sjukhuset sedan han i sin besvikelse över faderns berusade tillstånd själv druckit stora mängder alkohol och slagit sönder en fönsterruta i det egna hemmet. Första natten sov N. och C. hos kamratens mormor och fick sedan tillfälligt bo hos den vuxna halvsystern C.A.
Deras mor S.J. underrättades om situationen och i egenskap av vårdnadshavare fick hon socialtjänstens stöd i beslutet att hälsa på och försöka hämta sina barn till Stockholm. Den 28/4 begärde S.J. stöd från socialtjänstens sida då N. inte var positiv att följa med sin mamma till Stockholm. Dessutom hade systern C.A. meddelat S.J. att hon inte orkade med att ha barnen boende hos sig.
Situationen var akut. Barnen ville inte tillbaka hem till fadern, som bedömdes och ansåg sig även själv, vara i alltför dåligt psykiskt skick för att kunna ta hand om dem och alternativet var att placera barnen i annat familjehem. Då det fanns en vårdnadshavare som ville ta hand om barnen ansåg socialtjänsten att det var den bästa lösningen för barnen.
Det var inte socialsekreterare Eriksson som K.G. hävdar, utan socialsekreterare Petterson och Dalebjer som sammanträffade med modern (hennes nya familj) och barnen hemma hos systern C.A. den 28/4. Pettersson och Dalebjer hävdar att de inte varit aktiva i, vad K.G. kallar, bortförande och kidnappning av C., däremot att de varit aktiva i sina försök att förklara för barnen om att det "bästa i nuläget" var att följa med mamman till Stockholm. Dalebjer anser att de "skräckhistorier" K.G. pratar om torde vara de egna omständigheterna vid denna tidpunkt då K.G. också var mycket ångerfull över hur han betett sig mot barnen.
Det är korrekt att N. lämnade lägenheten då han vägrade följa med sin mamma till Stockholm. Däremot stämmer det inte som K.G. hävdar att N. återvände tillbaka hem till honom. Han bodde kvar hos halvsystern C.A. i ytterligare en vecka. Det ska också tilläggas att K.G. och hans ombud, G.S., 06-04-28, själva ansåg det olämpligt att barnen skulle bo hos K.G.
/- - -/
/- - -/ N. fortsatte att bo hos sin halvsyster C.A. sedan C. hade följt med modern till Stockholm. C.A. krävde att socialtjänsten skulle agera snarast möjligt då hon upplevde situationen som påfrestande och obehaglig. Av förda journalanteckningar framgår att diskussioner om N:s fortsatta boende "diskuterats" med både N. själv, S.J. och K.G. men utan att hitta någon hållbar lösning. K.G. föreslog att N. kunde bo hos en bekant till pappan, vilket N. vägrade. N:s lösning var att bo hos sin halvsyster C.A., vilket var omöjligt. N. kunde också tänka sig att bo hos sin pappa bara han fick mat ibland. Han föreslog att C.A. kunde vara hans kontaktperson och att han kunde äta hos henne. C.A. avböjde. N. avböjde annan släktplacering och alternativt annat familjehem. S.J. försökte per telefon motivera sonen att komma till Stockholm, men N. ville inte lämna kommungränsen. Det var också svårt för socialsekreterarna att ha samtal med N. då han avvek från möten.
Den 4/5 var situationen ohållbar och halvsystern tillät N. att övernatta till 5/5, därefter var inte N. välkommen. Den 5/5 på morgonen beslutades om ett hembesök hos halvsystern för att träffa N. och motivera till ett besök hos mamman. Socialnämndens ordförande informerades om situationen och att det kunde bli aktuellt med ett omedelbart omhändertagande.
Att polisen kontaktades berodde på att N. tidigare under utredningen hade uppvisat destruktiva beteenden genom att bl.a. dricka stora mängder alkohol för att bestraffa pappan. Han hade också rymt då mamman hade för avsikt att hämta barnen till Stockholm den 28/4. Vid det tillfället fanns stor oro för att han kunde skada sig själv. Med anledning av ovanstående oro bedömde socialtjänsten att det var av största vikt att polisen skulle finnas med som en beredskap vid ett eventuellt omedelbart omhändertagande.
Avsikten var inte, som K.G. uttrycker, skrämma iväg pojken till Stockholm, utan till skydd för N. om han hade för avsikt att rymma och ett omedelbart omhändertagande skulle visa sig vara enda alternativet.
Polis missuppfattade tidpunkt och plats och kom aldrig på morgonen den 5/5. Socialtjänsten fick göra en ny bedömning. Styvsystern vägrade att ta emot honom i sin bostad på eftermiddagen och den enda utväg socialtjänsten hade var att ha samtal med N. på skolan. Socialnämnden är medveten om att det inte var en optimal lösning, men utifrån rådande omständigheter fanns inte något val. Eriksson och Dalebjer anser att de inte på något sätt har skämt ut N. inför klassen, då ingen mer än N. själv träffade Eriksson och Dalebjer. De civila poliserna fanns en trappa ned.
N. vägrade åka till mamman och ville ställa till en scen på skolan. Socialtjänsten bedömde att hans motstånd var så kraftigt att det behövdes en lösning på hemmaplan. Telefonsamtal hölls med mamman direkt efter mötet på skolan och socialsekreterarna gjorde ett hembesök hos pappan. Vårdnadshavarna informerades om situationen. Det man enades om var att N. skulle flytta hem till K.G. K.G. skulle påbörja antabusbehandling och väninnan G.S. skulle hjälpa till med praktiska göromål i hemmet. K.G. och N. erbjöds familjeterapi från socialtjänsten.
/- - -/
/- - -/ Verksamhetsledare hade ett samtal på socialtjänsten med K.G., G.S. och /- - -/ 06-01-16. Samtliga journalanteckningar och aktualiseringar som fanns i ärendet överlämnades till K.G.
06-01-17.
I avvaktan på att referentsamtal skulle godkännas av referenten fick K.G. vänta och i ett fall godkände inte referenten referentsamtalet. Både Eriksson och Dalebjer har uppfattningen att K.G. fått de handlingar han begärt så snart det har varit möjligt att skicka dessa till honom. Däremot har de båda utgått ifrån att K.G. inte önskat kopia på sina egna brev.
/- - -/
/- - -/ Varken N. eller C. ville återvända hem till sin far då de båda var mycket besvikna på honom och då det sedan tidigare fanns oro för barnens hemsituation och K.G. bedömdes vara i dåligt psykiskt och fysiskt skick. Eriksson och Dalebjer har under dessa omständigheter och inom ramen för socialtjänstlagen med hänsyn till barnperspektivet och modern som vårdnadshavare försökt hitta en lösning i samarbete med modern, N. och C. Det är uppenbart att K.G. och hans ombud har känt sig respektlöst bemött då Eriksson och Dalebjer haft fokus på barnens situation och inte på K.G:s situation som hyresvärd eller på hans kritik och uppfattning om hur socialt utredningsarbete ska bedrivas.
Eriksson och Dalebjer uppfattar att de informerat barnen om svårigheterna i faderns situation och försökt motivera dem att åtminstone över en helg eller för en kortare tid bo hos modern i Stockholm. N. motsatte sig inte bara detta förslag utan även andra förslag till lösning då han önskade bo kvar hos systern C.A.
Eriksson och Dalebjer uppfattar inte att de agerat bakom K.G:s rygg då han har sagt sig förstå att barnen inte vill bo hos honom under de omständigheter som rådde och då även hans ombud uttryckt det olämpliga i detta. K.G. har informerats om att S.J. i egenskap av vårdnadshavare har samma rättigheter och skyldigheter som honom och därför kan agera. Med anledning av att S.J. känner oro för sina barn, främst C., har hon ansökt hos tingsrätten om ensam vårdnad.
Av remissvaret framgick att nämnden gav i uppdrag till verksamhetsledaren för omsorg om individ och familj att utarbeta rutiner för socialtjänstens åtgärder när polis/åklagare inte agerat senast en vecka från anmälan om att barn utsatts för sexuella övergrepp eller annat övergrepp.
Till remissvaret hade fogats vissa handlingar.
K.G. kommenterade remissvaret.
Föredraganden inhämtade från socialförvaltningen vissa handlingar i ärendena rörande N. och C.
Eftersom det kvarstod vissa frågetecken angående socialnämndens handläggning av ärendena hemställdes att nämnden skulle komplettera sitt remissvar genom att besvara vissa specifika frågor.
I remissvaret anfördes följande.
/- - -/
Fråga 3: Socialnämnden inledde en utredning rörande C. den 27 juli 2005. När underrättades barnets vårdnadshavare om att utredningen hade inletts?
Svar: Första samtalet genomförs på telefon den 13 december. Personligt möte med K.G. hos socialtjänsten i kommunhuset den 14 december. Modern S.J. kontaktas den 11 januari 2006. Socialtjänsten avvaktade polisens och åklagarens arbete med ärendet. Av journalanteckningarna framgår de upprepade kontaktförsöken från 3 augusti - 28 september. Polisen lovar återkomma. Nya anmälningar i ärendet den 1 och 8 december samt beskedet från polisen den 5 december att de kommer att lägga ner ärendet, blir starten för direktkontakter med vårdnadshavarna. Tiden mellan första anmälan och kontakten med vårdnadshavare blev alldeles för lång. Nämnden har antagit riktlinjer för hur liknande ärenden ska hanteras. Riktlinjerna bifogas. (Bilagan här utelämnad; JO:s anm.)
Fråga 4: Vilka överväganden låg till grund för begäran om polishandräckning? Vid besvarandet av frågan bör beaktas att begäran är daterad två dagar före själva beslutet om omedelbart omhändertagande.
Svar: N. var mycket besviken på sin far och stressad över den uppkomna situationen. Han var arg för att han inte längre skulle få bo kvar hos sin syster. Han var inte resonabel och öppen för alternativa förslag och vid denna tidpunkt fanns ingen annan acceptabel lösning att erbjuda på hemmaplan. I Stockholm fanns en vårdnadshavare som var orolig och ville ha hem sitt barn.
Det bedömdes som mindre troligt att han frivilligt skulle åka med till modern i Stockholm, i och med N:s tidigare uttalanden och reaktion. Det bedömdes finnas en risk att N. kunde reagera destruktivt på beskedet då han tidigare druckit sig full, slagit sönder en fönsterruta och fått besöka akutmottagningen och i samband med moderns besök den 28/4, blivit arg och försvunnit utan att någon visste var han tillbringat natten. Det var dessa överväganden som låg till grund för begäran om polishandräckning.
Ett omedelbart omhändertagande förbereddes den 3 maj. Beslut och handräckning var tänkta samma dag. På ordförandes begäran skulle socialsekreterare göra ett sista övertalningsförsök innan beslut om omhändertagande. N. höll sig dock undan kontakt med socialtjänsten den 4 maj. Omhändertagande beslutades den planerade dagen, dvs. den 5 maj. På handräckningsbegäran framgår att handräckning begärs den 5 maj kl. 7.40 vid N:s bostad. Handräckningsbegäran ska grunda sig på beslutet om omedelbart omhändertagande. De ursprungliga planerna från den 3 maj skulle ha följts. Hanteringen är felaktig. På grund av ett missförstånd hos polisen kommer ingen polis till det begärda tillfället. Polisen kontaktas. De ber om ursäkt för att ha missat handräckningsbegäran. Ny plats och tid bestäms. Av journalanteckningarna den 5 maj framgår omständigheterna, när och varför handräckningen avbröts.
Fråga 5: Vad var syftet med beslutet om omedelbart omhändertagande och vad var grunden för att beslutet om omedelbart omhändertagande upphävdes efter försöket att omhänderta pojken i skolan?
Svar: Syftet med beslutet var att föra N. till vårdnadshavare i Stockholm då han inte längre kunde bo kvar hos sin syster och det inte fanns någon alternativ eller acceptabel lösning på hemmaplan vid denna tidpunkt.
Eftersom det omedelbara omhändertagandet fick avbrytas av de skäl som framgår av journalanteckning den 5 maj tog socialsekreterare kontakt med båda vårdnadshavarna. Stundens allvar öppnade plötsligt upp för en lösning på hemmaplan. N. fick ett bra samtal med sin far som lovade påbörja antabusbehandling. Faderns ombud G.S. erbjöd sig att vara ett praktiskt stöd i hemmet den närmaste tiden. Denna insats bedömdes tillräcklig för att upphäva beslutet om omedelbart omhändertagande.
/- - -/
K.G. yttrade sig över remissvaret. Han yrkade därvid för egen del och för barnens räkning viss ersättning från socialnämnden.
Bedömning
I förevarande ärende har flera frågor aktualiserats. Socialnämnden har bekräftat att vissa brister har förelegat i handläggningen av ärendena rörande K.G:s barn. Jag har funnit skäl att i detta beslut uttala följande med anledning av vad som har kommit fram.
Inledande av utredningden 27 juli 2005
Enligt 5 kap. 1 § SoL skall socialnämnden verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Nämnden skall bl.a. i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver.
Socialnämnden skall enligt 11 kap. 1 § första stycket SoL utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.
Enligt 14 kap. 1 § andra stycket SoL är bl.a. de som är anställda hos myndigheter inom hälso- och sjukvården skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd.
Anmälningsplikten enligt 14 kap. 1 § andra stycket SoL förutsätter inte att det är klarlagt att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Även uppgifter som är svårbedömda eller obestyrkta skall alltså anmälas, om de tyder på att ett barn kan vara i behov av stöd eller hjälp från socialnämndens sida. Efter att en anmälan har gjorts ankommer det på socialnämnden att undersöka vilken grund som kan finnas för uppgifterna och utreda eventuellt behov av åtgärder.
I anledning av uppgifter som en patient hade lämnat gjorde en sjuksköterska den 25 juli 2005 en anmälan till socialnämnden angående misstanke om att K.G. utnyttjade C. sexuellt. På grundval av anmälan fann nämnden skäl att omgående fatta beslut om att inleda en utredning. K.G. har ifrågasatt om det fanns anledning till denna åtgärd.
Bestämmelserna om socialnämndens skyldighet att inleda en s.k. barnavårdsutredning har tillkommit för att tillförsäkra barn erforderligt skydd och stöd. Det kan inte undvikas att det i vissa fall förekommer anmälningar till en socialförvaltning som för berörda personer framstår som opåkallade. Med hänsyn till bestämmelsernas syfte, att skydda barn, måste dock i viss utsträckning de olägenheter som kan uppkomma accepteras.
Sjuksköterskans anmälan grundade sig på andrahandsuppgifter och uppgifterna i sig var förenade med osäkerhet. Därmed kan emellertid inte hävdas att det var obefogat att inleda en utredning. Jag finner därför inte anledning att kritisera socialnämnden för att den beslutade att inleda en utredning för att klarlägga eventuella behov av åtgärder från nämndens sida när det gällde C.
Underrättelseom att en barnavårdsutredninghadeinletts
När en barnavårdsutredning inleds skall, enligt 11 kap. 2 § tredje stycket SoL, den som berörs av utredningen underrättas härom. Om barnet har två vårdnadshavare skall båda informeras om att en utredning har inletts oavsett om de bor tillsammans eller inte. Det får anses ligga i sakens natur att en underrättelse om en påbörjad barnavårdsutredning skall ske utan onödigt dröjsmål.
Jag har i tidigare beslut (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1999/2000 s. 243) uttalat att det i vissa speciella fall kan finnas situationer då nämnden kan avvakta något med att informera en vårdnadshavare om att en utredning har inletts. Ett sådant skäl kan t.ex. vara att en vårdnadshavare är svårt sjuk och inte bör oroas. Även då en vårdnadshavare eller någon annan familjemedlem är misstänkt för övergrepp mot barnet och polisutredningen befinner sig i ett känsligt läge, kan nämnden dröja något med underrättelsen. Det får emellertid aldrig bli fråga om någon längre tid som vårdnadshavaren hålls ovetande om en pågående utredning och det måste finnas goda skäl till varför så sker.
Utredningen rörande C. inleddes den 27 juli 2005. Av remissvaret framgår att K.G. upplystes om detta först i mitten av december 2005. Nämnden har uppgett att anledningen till att det dröjde innan informationen lämnades var att förvaltningen ville avvakta polisens och åklagarens arbete med ärendet. Nämnden har medgett att "tiden mellan första anmälan och kontakten med vårdnadshavare blev alldeles för lång". Det kan visserligen konstateras att den enda utredningsåtgärden som nämnden vidtog under den tiden var att utredarna den 13 december 2005 genomförde samtal med N. och C. samt C:s klassföreståndare och att K.G. "kontaktades direkt efter samtalet". Likväl borde nämnden långt tidigare än vad som blev fallet ha underrättat K.G. om att barnavårdsutredningen hade inletts, och dröjsmålet är inte godtagbart.
Jag vill i denna del avslutningsvis tillägga att regeringen helt nyligen har beslutat att tillkalla en utredare som skall göra en översyn av bestämmelserna till skydd och stöd för barn och unga i socialtjänstlagen (2001:453, SoL) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Utredaren skall bl.a. överväga om det skall vara möjligt att i vissa situationer påbörja en utredning utan att barnets vårdnadshavare informeras om att utredning inletts
(dir. 2007:168).
Handläggningen av barnavårdsutredningarna
Utredningenrörande C. som inleddes den 27 juli 2005
En barnavårdsutredning skall bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader. Finns det särskilda skäl får socialnämnden besluta att förlänga utredningen för viss tid (11 kap. 2 § andra stycket SoL).
På grundval av de uppgifter som sjuksköterskan hade lämnat i sin anmälan till socialförvaltningen inledde socialnämnden en utredning rörande C. den 27 juli 2005 och gjorde samma dag en polisanmälan om misstänkta sexuella övergrepp. I en journalanteckning från den aktuella dagen angavs bl.a. att "Socialtjänsten avvaktar besked och information från åklagare innan familjen G. kontaktas".
Efter ett samtal med polisen den 5 september 2005 antecknades bl.a. följande.
"Bedömning: Eftersom anmälan är mycket diffus och polisen ska höra sjuksköterskan bör socialtjänsten avvakta för att inte förstöra bevismaterial. Avvaktar förhör med /- - -/ [sjuksköterskan] innan socialtjänsten går vidare."
Av journalanteckningarna i C:s ärende framgår att tjänstemän vid socialförvaltningen under tiden från den 3 augusti till den 28 september 2005 vid ett flertal tillfällen kontaktade polis och åklagare för att efterhöra hur handläggningen av polisanmälan fortskred.
Den omständigheten att socialnämnden gör en polisanmälan och att en polisutredning påbörjas innebär inte att socialnämndens utredningsansvar enligt 11 kap. 1 och 2 §§ SoL upphör. Nämnden har till uppgift att oberoende av polisutredningen och åklagarens bedömningar bilda sig en uppfattning rörande barnets behov av skydd eller stöd. En annan sak är att nämnden under sin utredning självfallet måste ta hänsyn till att en polisutredning pågår.
Den 28 september 2005 fick socialförvaltningen information om att polisen hade "fullt upp och att ärendet inte kunnat prioriterats då /- - -/ [sjuksköterskan] inte har lämnat ut uppgifter om ev. sexuella övergrepp utförda av pappan till C.". Det kan enligt min mening ifrågasättas om inte nämnden i den situationen borde ha vidtagit vissa åtgärder för att klarlägga om det fanns anledning för nämnden att på något sätt agera för att tillförsäkra C. skydd mot eventuella övergrepp. Socialförvaltningen vidtog inte några faktiska utredningsåtgärder förrän efter det att polisen den 5 december 2005 meddelade att ärendet skulle bli nedlagt hos polisen och att C. inte skulle höras. Enligt min mening har nämnden varit alltför passiv vad gäller tiden före den 13 december 2005. Det kan dock konstateras att utredningsarbetet, när det väl hade inletts, synes ha bedrivits på ett effektivt sätt och att utredningen i princip avslutades inom fyra månader efter arbetets faktiska inledande.
Samtal med barnen under utredningarna
Som har framgått tidigare inkom den 1 december 2005 en anonym anmälan till socialförvaltningen angående att K.G. misskötte barnen. Socialnämnden inledde på grund härav den 5 december 2005 en utredning rörande N. Beträffande C. beslutades att uppgifterna i anmälan skulle behandlas inom ramen för den redan pågående utredningen beträffande henne.
Den 13 december 2005 genomförde utredarna samtal med barnen. K.G. har klagat på att han inte i förväg informerades om att samtalen skulle äga rum.
Socialtjänstlagen innehåller bestämmelser som reglerar barns rätt att komma till tals under en utredning. När en åtgärd rör ett barn skall enligt 3 kap. 5 § andra stycket SoL barnets inställning så långt det är möjligt klarläggas och hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad. Syftet med bestämmelsen är att ett barn skall få uttrycka sin åsikt i saker som berör barnet personligen.
Av 11 kap. 10 § SoL framgår att barn som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och ärenden enligt den lagen samt att barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det. Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1979/80:1 s. 567) får lämpligheten av att höra barnet avgöras med ledning av dess ålder och mognad, vilken betydelse ärendet kan antas ha för barnet men också vilken inställning barnets ställföreträdare har till frågan om barnet skall höras. En motsvarande bestämmelse finns i 36 § LVU.
Jag har i ett tidigare beslut, se JO:s ämbetsberättelse 2006/07 s. 212, behandlat frågan om de rättsliga förutsättningarna att under en barnavårdsutredning inhämta uppgifter från barnet utan vårdnadshavarens samtycke. Utredningen om beslutanderätten vid gemensam vårdnad har i sitt betänkande, Beslutanderätt vid gemensam vårdnad m.m. (SOU 2007:52), föreslagit att det i socialtjänstlagen införs en bestämmelse som gör det möjligt för en socialförvaltning att inom ramen för en barnavårdsutredning tala med barn utan vårdnadshavarens samtycke i större omfattning än vad som är fallet idag. Mot den bakgrunden finner jag inte anledning att i det aktuella ärendet göra några uttalanden med anledning av att socialförvaltningen under barnavårdsutredningen genomförde samtal med C. utan att dessförinnan inhämta samtycke från K.G. Vad gäller samtalet med N. kan det konstateras att han hade fyllt 15 år när samtalet ägde rum och att det därför inte krävdes något samtycke från vårdnadshavarna för att socialförvaltningen skulle få tala med honom.
K.G. är kritisk till att samtalen med barnen skedde i skolan. I remissvaret har socialnämnden angett att anledningen till detta var att "det var en, för det tillfället, neutral plats". JO har i flera tidigare beslut, se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1992/93 s. 409 och 1996/97 s. 258, uttalat att socialtjänsten, så långt det är möjligt, bör undvika att kontakta barn när de befinner sig i skolan. Vid en sådan kontakt kan i många fall inte undvikas att utomstående indirekt får information som går utöver vad sekretesslagstiftningen medger, och situationen kan därmed upplevas som särskilt integritetskränkande. Jag har inte funnit tillräckliga skäl till att vidta någon ytterligare åtgärd för att närmare utreda vilka skäl som låg till grund för utredarnas bedömning i denna del, utan lämnar saken med de gjorda uttalandena.
Beslut omomedelbart omhändertagandeoch beslut om polishandräckning
Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdomar skall göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i SoL. Barn och ungdomar kan under vissa förutsättningar beredas vård utan samtycke med stöd av LVU. Sådan vård kan beslutas på grund av brister i ett barns hem-miljö (2 § LVU) eller den unges eget beteende (3 § LVU).
Beslut om vård med stöd av LVU meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden (4 § LVU). Socialnämnden får dock, med stöd av 6 § första stycket LVU, besluta att den som är under 20 år omedelbart skall omhändertas, om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Om socialnämndens beslut om omhändertagande inte kan avvaktas, får nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta om omhändertagande. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde (6 § andra stycket LVU).
I beslut om omedelbart omhändertagande bör socialnämnden ange om omhändertagandet grundas på sådana omständigheter som anges i 2 § och/eller 3 § LVU (se prop. 1979/80:1 s. 590).
När ett beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt LVU bestämmer socialnämnden, enligt 11 § första stycket LVU, hur vården av den unge skall ordnas och var han eller hon skall vistas under vårdtiden. Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom eller henne. Vård med stöd av LVU skall dock alltid inledas utanför den unges egna hem (11 § andra stycket LVU). För det fall föräldrarna har gemensam vårdnad, men inte bor tillsammans, har det ansetts att barnet inledningsvis kan placeras hos den förälder som det inte stadigvarande är bosatt hos. Detta gäller självfallet under förutsättning att en sådan placering bedöms lämplig och att den föräldern kan ge barnet den trygghet som det har behov av (se JO:s ämbetsberättelse 1993/94 s. 277).
Av 43 § LVU framgår att polismyndigheten skall lämna biträde för att på begäran av bl.a. socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag.
-----------------
Under april 2006 inledde socialnämnden, med anledning av uppgifterna i en jourrapport från arbetsmarknads- och socialförvaltningen i Karlstads kommun, en barnavårdsutredning rörande N. respektive C. Det förelåg misstankar om att K.G. missbrukade alkohol.
Av journalanteckningarna i de aktuella ärendena framgår bl.a. följande. Efter det att utredning hade inletts bodde N. och C. tillfälligt hos sin halvsyster C.A. Den 28 april 2006 kom N:s och C:s moder, S.J., till Grums för att ta med barnen hem till sig i Stockholm. C. följde med modern, men N. vägrade att "lämna länsgränsen". N. fortsatte att bo hos C.A. ytterligare några dagar. Det stod dock klart att N. inte längre kunde bo där. Den 3 och den 4 maj 2006 försökte tjänstemän från socialförvaltningen förmå N. att frivilligt flytta till modern i Stockholm, vilket N. vägrade.
Den 3 maj 2006 fattade en verksamhetsledare vid socialförvaltningen beslut om polishandräckning avseende N. I beslutet angavs att grunden för handräckningen var 6 § LVU. Vidare anfördes bl.a. följande.
Pojken uppehåller sig hos sin halvsyster /- - - /.
N. går i skolan som vanligt denna vecka. Önskvärt är att polis möter soc.tj. utanför bostaden den 5 maj kl. 7.40. N. har uttryckt att han inte vill åka till sin mamma. Pappan har återgått i alkoholmissbruk därav är han inte alternativ.
Polisen kör honom till vårdnadshavare dit även hans syster numera finns.
Den 5 maj 2006 fattade socialnämndens ordförande ett beslut om att omedelbart omhänderta N. enligt 6 § LVU. I remissvaret har nämnden angett att "syftet med beslutet var att föra N. till vårdnadshavare i Stockholm då han inte längre kunde bo kvar hos sin syster och det inte fanns någon alternativ eller acceptabel lösning på hemmaplan vid denna tidpunkt".
I en journalanteckning från den aktuella dagen angavs bl.a. följande.
Ut. har sedan tidigare fått beslut genom socialnämndensordf. att med hjälp av polishandräckning föra N. till sin mamma som också hon är vårdnadshavare. Polishandräckning har begärts hos hans halvsyster 7.40 på morgonen men polisen dyker aldrig upp. /- - -/ Ny tid bokas för polishandräckning denna gång vid skolan då N. har lektion. Tanken är att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Ut. knackar på klassdörren och ber att N. kommer ut för ett samtal. Polis och Ut. Catharina Dalebjer finns med vid skolan. Ut. försöker övertyga N. om att åka till mamma i Stockholm för att prata genom hur de skall ha det framåt. /- - -/ Han är tuff och stöddig öppnar dörren till klassrummet igen och säger i dörröppningen "om ni skall ta mig så gör det då inför vittnen". Ut stänger dörren efter honom och överlägger med polisen att lägga ner själva omhändertagandet då vi inte vill "ställa till en scen".
Ordföranden upphävde beslutet om omedelbart omhändertagande senare samma dag, dvs. den 5 maj 2006.
Den fråga som först inställer sig är om det förelåg tillräckliga skäl för att besluta om ett omedelbart omhändertagande av N.
Det är i första hand vårdnadshavaren som - enligt föräldrabalkens grundläggande bestämmelser om vårdnaden om barn - bestämmer över barnets personliga förhållanden och har ansvaret för att barnets behov av omvårdnad, trygghet och god uppfostran blir tillgodosedda. LVU är en skyddslagstiftning som skall se till att barn och ungdomar, under vissa särskilda förutsättningar, får den hjälp och det stöd som de behöver. Ett beslut om omedelbart omhändertagande skall grundas på att det föreligger sannolika skäl för vård enligt LVU. Åtgärden får självfallet inte tillgripas för något annat ändamål, t.ex. för att vid en tvist om barnets boende flytta ett barn från den ene föräldern till den andre. Av uttalanden i förarbetena till LVU framgår att en så allvarlig åtgärd som tvångsomhändertagande inte bör få vidtas utan tungt vägande skäl och att det för ett ingripande måste krävas att det inte är fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge, utan om en klar och konkret risk för skada av den unges hälsa eller utveckling (prop. 1989/90:28 s. 62).
JO är återhållsam med att uttala sig rörande myndigheters bedömningar i ett enskilt fall. Det finns inte skäl att här frångå den principen. Jag tar därför inte ställning till om fanns grund för att besluta om ett omedelbart omhändertagande i den aktuella situationen. Vad som har förevarit ger mig dock anledning att anföra följande.
Det framgår inte av själva beslutshandlingen om det omedelbara omhändertagandet av N. grundade sig på missförhållanden hos fadern eller på N:s eget beteende eller på en kombination härav. Av en journalanteckning från den 5 maj 2006 framgår dock att "miljö", dvs. 2 § LVU, var grunden för beslutet. Detta borde ha framgått av beslutshandlingen (se prop. 1979/80:1 s. 590). Att så inte var fallet är en brist i handläggningen.
Jag övergår nu till att göra vissa uttalanden angående beslutet om polishandräckning.
Jag vill härvid inledningsvis påpeka att begäran om handräckning är daterad den 3 maj 2006, dvs. två dagar före beslutet om omedelbart omhändertagande. Någon rättslig grund för att då besluta om handräckning har inte förelegat. Under rubriken "Upplysningar i övrigt" angavs visserligen att verkställigheten inte var planerad förrän den 5 maj 2006. Utformningen av begäran har ändå medfört en inte försumbar risk för att verkställigheten skulle kunna ske utan att det hade fattats något beslut om omedelbart omhändertagande, vilket hade varit allvarligt.
Att verkställa ett beslut om omhändertagande av ett barn eller en ungdom medför i många fall betydande svårigheter för alla inblandade. För den unges bästa är det självfallet av vikt att förfarandet inte blir onödigt uppslitande. Att verkställa ett omhändertagande när den unge befinner sig i skolan bör endast få förekomma i yttersta undantagsfall (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1993/94 s. 257 och 1999/00 s. 270).
Det har framkommit att polisen missuppfattade den ursprungliga handräckningsbegäran och därför inte kom till N:s halvsyster, C.A., på morgonen den 5 maj 2006. I remissvaret har nämnden uppgett att C.A. "vägrade att ta emot honom i sin bostad på eftermiddagen och den enda utväg socialtjänsten hade var att ha samtal med N. på skolan. Socialnämnden är medveten om att det inte var en optimal lösning, men utifrån rådande omständigheter fanns inte något val". Det kan möjligen ifrågasättas om omständigheterna i det aktuella fallet var sådana att de kan hänföras till ett sådant "yttersta undantagsfall" som motiverar att verkställigheten av omhändertagandebeslutet kunde ske i skolan. Jag har dock förståelse för att den föreliggande situationen var svår att hantera och finner därför inte skäl att vidare uppehålla mig vid saken.
Övrigt
JO prövar inte frågor om skadestånd. K.G:s yrkande om ersättning för egen del och för barnens räkning från socialnämnden prövas därför inte av mig.
Vad som i övrigt har framkommit föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande från min sida.
---
Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det ovan anförda.
Senast uppdaterad: 2008-01-15
