Närvarande från Riksdagens ombudsmän: justitieombudsmannen Kerstin André, byråchefen Carl-Gustaf Tryblom, hovrättsassessorerna Catrine Björkman, Anna Sollerborn och Mathias Wastesson samt kammarrättsassessorerna Linda Bågling och Helena Johansson (protokollförare).
JO Kerstin André, Carl-Gustaf Tryblom, Linda Bågling, Anna Sollerborn och Helena Johansson inledde granskningen av akter beträffande barn och ungdomar som vårdas enligt bestämmelserna i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Vidare granskades akter i ärenden rörande barn och ungdomar som under åren 2008 och 2009 varit föremål för ett omedelbart omhändertagande med stöd av 6 § LVU samt akter i ärenden där en s.k. barnavårdsutredning avslutats under mars 2009 utan åtgärd från nämndens sida.
Härutöver granskades ett slumpmässigt urval av handlingar som fanns i de pärmar för åren 2008 och 2009 som innehöll handlingar som inte hade föranlett något ärende och som inte heller hade tillförts någon personakt.
Carl-Gustaf Tryblom, Linda Bågling, Anna Sollerborn och Helena Johansson fortsatte granskningen av akter m.m. vid enheten.
JO Kerstin André, Catrine Björkman och Mathias Wastesson granskade akter i ärenden beträffande personer som under åren 2008-2009 har varit föremål för vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) eller omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM.
Under förmiddagen slutförde Carl-Gustaf Tryblom, Linda Bågling, Anna Sollerborn och Helena Johansson granskningen av akter m.m. vid enheten.
Inspektionen avslutades med ett möte med företrädare för stadsdelsnämnden och dess förvaltning. Från stadsdelens sida deltog ordföranden i stadsdelsnämnden Margareta Björk, chefen för social omsorg Denise Melin, chefen för vuxenenheten Lisa Kinnari, chefen för barn- och ungdomsenheten Jeanette Holmqvist, biträdande chefen för barn- och ungdomsenheten Helena Johnsson, gruppledaren vid vuxenenheten Anki Jonsson, avdelningscontrollern för social omsorg Helena Örnevall och avdelningscontrollern för staben Siv Lundgren.
JO Kerstin André redogjorde vid mötet kortfattat för JO:s verksamhet och förklarade att inspektionen ingick som ett led i JO:s ordinarie tillsynsverksamhet. De under inspektionen gjorda iakttagelserna redovisades i huvudsak. Vissa allmänna frågor diskuterades.
De vid inspektionen gjorda iakttagelserna har i huvudsak belysts vid det avslutande mötet. Därvid har en del förhållanden fått förklaringar och beträffande några punkter har bekräftats att det förelegat brister i handläggningen.
Jag har funnit skäl att i protokollet uttala följande med anledning av vad som har kommit fram vid inspektionen.
Den grundläggande bestämmelsen om socialtjänstens dokumentationsskyldighet finns i 11 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453). Handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av beslut om stödinsatser, vård och behandling ska dokumenteras. Dokumentationen ska utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska omständigheter och händelser av betydelse.
För att dokumentationskravet ska anses uppfyllt krävs att dokumentationen innehåller tillräcklig, väsentlig och korrekt information. Dokumentationen av vad som framkommit under en utredning bör begränsas till vad som behövs för en riktig bedömning av ärendet och dess handläggning.
Det ankommer på den som har ansvar för ärendet att se till att behövliga uppgifter utan dröjsmål tillförs akten. Dokumentationen ska i princip föras så att det är möjligt att vid varje tidpunkt se vad som har kommit fram i ärendet. Handläggaren får därför inte låta anstå med dokumentationen någon längre tid. Anteckningar som görs i akten ska vara daterade och det ska tydligt framgå vem som bär ansvaret för dem.
Det är viktigt att de nu angivna kraven på dokumentationen uppfylls. Det är en förutsättning för att den som ärendet rör ska kunna följa handläggningen av ärendet. Dokumentationen ska vidare säkerställa ärendets handläggning om t.ex. den ordinarie handläggaren blir sjuk.
Det generella intrycket vid granskningen av akterna på barn- och ungdomsenheten var att de var väl strukturerade och att det som regel fanns ett system för hanteringen av handlingar som innebar att de sorterades in i olika mappar.
Vid inspektionen uppmärksammades dock att det i journalanteckningarna i ärendena ofta saknades uppgifter om t.ex. att ett beslut i en uppkommen fråga hade fattats, att ett övervägande av fortsatt vård hade gjorts eller, i förekommande fall, om kommunikation enligt 17 § förvaltningslagen (1986:223) hade skett. Detta innebar att det var svårt att följa den löpande handläggningen av ärendena.
Vid granskningen uppmärksammades också att det i ett antal ärenden förelåg vissa dröjsmål med journalföringen. I ett ärende rörande F.E., född 1996, hade förvaltningen vid ett flertal tillfällen dröjt mycket länge med att journalföra vissa händelser. Som exempel kan nämnas att innehållet i telefonsamtal med en av vårdnadshavarna den 20 februari och den 24 mars 2009 antecknades i journalen först den 12 november 2009, dvs. nästan nio respektive åtta månader efter att samtalen hade ägt rum. Detta är givetvis inte tillfredsställande.
Socialnämnden ska utan dröjsmål inleda en utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden (11 kap. 1 § socialtjänstlagen). När det gäller utredningar om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd kompletteras bestämmelsen av 11 kap. 2 § socialtjänstlagen.
Om det i det enskilda fallet finns anledning att inleda en utredning får avgöras efter en bedömning från fall till fall. En sådan s.k. förhandsbedömning grundas i första hand på innehållet i anmälan och förvaltningens tidigare kännedom om de personer som berörs av anmälan.
Med en utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen avses all den verksamhet som syftar till att göra det möjligt för nämnden att fatta beslut i ett ärende. Om nämnden anser att en anmälan inte bör föranleda ett ärende, bör inte heller några utredningsåtgärder vidtas (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 312). Det finns däremot i de flesta fall inget som hindrar att socialnämnden, innan den beslutar i frågan om att inleda en s.k. barnavårdsutredning, tar kontakt med vårdnadshavaren (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1999/2000 s. 238). Detta får dock inte innebära att beslutet om att inleda en utredning dröjer någon längre tid. Om nämnden vill få till stånd ett möte med vårdnadshavaren inom ramen för den s.k. förhandsbedömningen måste nämnden därför ta kontakt med denne mer eller mindre omgående efter det att anmälan inkommit.
Vid granskningen av pärmarna med handlingar som inte föranlett något ärende uppmärksammades fall där det dröjt väl länge innan nämnden hade tagit ställning till om en utredning skulle inledas eller inte. Som exempel kan nämnas en anmälan som inkom den 13 mars 2008 från en skolkurator. Anmälan avsåg att en av eleverna vid skolan, E.S., född 1994, till kuratorn hade framfört oro för sin yngre bror. Vårdnadshavarna för de aktuella barnen var separerade. Efter tre telefonsamtal med barnens far för att avtala tid för ett möte med bl.a. honom genomfördes ett sådant den 6 maj 2008. Förvaltningen försökte utan resultat vid upprepade tillfällen att etablera telefonkontakt med barnens mor. Modern kallades därför per brev till ett möte som genomfördes den 16 maj 2008. Samma dag fattades beslut om att inte inleda en utredning.
I ett annat fall mottogs den 25 mars 2008 kopia av en polisanmälan angående att S.R., född 1991, var misstänkt för brott. Av denna anledning kallades S.R. och hans vårdnadshavare till ett bedömningssamtal den 17 april 2008. Eftersom familjen uteblev från mötet bokades en ny tid till den 7 maj 2008, men familjen avbokade tiden. I telefonsamtal med S.B:s far framkom att familjen hade talat igenom situationen och ansvarig handläggare uppfattade det som att familjen inte hade behov av att komma på samtal. Den 18 juni 2008 fattades beslut om att inte inleda utredning.
Det är inte tillfredsställande att det i ovan nämnda fall tog så lång tid innan stadsdelsförvaltningen tog ställning till om anmälan skulle föranleda en utredning.
Vid det avslutande mötet upplystes att stadsdelsförvaltningen anser att det vid en förhandsbedömning är viktigt med en skyndsam handläggning. Förvaltningens riktlinjer är att en första bedömning kring skyddsbehovet bör göras samma dag som anmälan inkommer och att ett beslut att inleda eller inte inleda en utredning bör fattas inom en vecka. Jag finner mot denna bakgrund inte skäl att ytterligare uppehålla mig vid saken.
En utredning som rör frågan om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd ska enligt 11 kap. 2 § andra stycket socialtjänstlagen bedrivas skyndsamt och vara slutförd inom fyra månader. Finns det särskilda skäl får nämnden förlänga utredningen för viss tid. Ett skäl att förlänga utredningstiden kan vara att en barnpsykiatrisk utredning måste avvaktas innan nämnden beslutar om eventuella insatser.
Det generella intrycket vid granskningen av akterna på barn- och ungdomsenheten var att utredningarna som regel blev klara inom fyramånadersfristen. I en del av de ärenden i vilka det hade blivit nödvändigt att med stöd av 11 kap. 2 § social-tjänstlagen förlänga utredningstiden hade beslut om förlängning fattats först efter att fyramånadersfristen hade löpt ut. Jag vill framhålla att beslut om förlängning ska fattas före fristens utgång.
Socialnämnden får med stöd av 6 § LVU besluta att den som är under 20 år omedelbart ska omhändertas, om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utred-ningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Om socialnämndens beslut om omhändertagande inte kan avvaktas, får nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta om omhändertagande.
Det finns få bestämmelser om hur förvaltningsmyndigheter ska utforma sina beslut. Av 20 § förvaltningslagen framgår dock att ett beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende ska innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Från skyldigheten att motivera beslutet finns vissa undantag, bl.a. om ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skälen.
Bestämmelsen om skyldigheten att enligt 20 § förvaltningslagen motivera ett beslut gäller endast beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende, dvs. slutliga beslut. Härmed avses beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende i sak men också beslut genom vilka en myndighet avvisar eller skriver av ett ärende (se bl.a. Hellners/Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentarer, 2003, s. 213, och Bohlin/Warnling-Nerep, Förvaltningsrättens grunder, 2 uppl. s. 150 f.).
Ett beslut om omedelbart omhändertagande avser myndighetsutövning mot enskild. Beslutet utgör emellertid inte ett slutligt beslut och bestämmelsen i 20 § förvaltningslagen blir därför inte direkt tillämplig på ett sådant beslut.
Det finns inte i LVU någon bestämmelse om hur beslut om omedelbart omhändertagande ska utformas. Något krav kan knappast uppställas på att det i själva beslutshandlingen, som oftast är en blankett, lämnas en mer ingående motivering till varför nämnden har ansett att det är sannolikt att den unge bör beredas vård med stöd av LVU. I beslutshandlingen bör det dock anges huruvida omhändertagandet har föranletts av sådana omständigheter som avses i 2 § och/eller 3 § LVU. Om den unge efter omhändertagandebeslutet placeras i ett särskilt ungdomshem, ett s.k. §12-hem, har hemmet särskilda befogenheter beträffande den som vårdas på grund av sådana omständigheter som avses i 3 § LVU. Hemmets befogenheter är däremot begränsade beträffande den som är intagen med stöd av 2 § LVU. Det är därför viktigt att det av ett beslut om omhändertagande framgår med stöd av vilken bestämmelse som den unge har omhändertagits.
I de beslut som jag tog del av under inspektionen angavs det inte om beslutet om omhändertagande grundades på sådana omständigheter som avses i 2 § och/eller 3 § LVU. Som framgår av det nyss anförda bör besluten enligt min mening formuleras så att det inte råder någon osäkerhet i den delen. Nämnden bör överväga om blanketten angående beslut om omedelbart omhändertagande kan utformas på ett tydligare sätt.
Ett omedelbart omhändertagandeföranledde inte nämnden att lägga upp en personakt
Den 10 december 2008 kontaktade socialtjänsten i en kommun i Finland stads-delsförvaltningen och anmälde oro för en flicka och hennes äldre syster som tillsammans med deras mor var på väg med båt från Åbo till Stockholm. De uppgifter som socialtjänsten i Finland lämnade föranledde nämndens ordförande att samma dag fatta ett beslut om att barnen omedelbart skulle omhändertas med stöd av 6 § LVU. Beslutet upphävdes nästa dag, den 11 december, då företrädare för socialtjänsten i Finland hämtade barnen och förde dem tillbaka till Finland.
Ingripandet enligt LVU hade inte föranlett att en personakt lades upp beträffande barnen utan handlingarna hade satts in i en av de pärmar där handlingar som inte föranlett ett ärende förvaras. Eftersom det genom ingripandet hade uppkommit ett ärende vid stadsdelsnämnden borde handlingarna givetvis inte ha satts in i den pärmen. Vid det avslutande mötet rådde enighet om att hanteringen av handlingarna varit felaktig och jag anser mig därför kunna lämna saken.
Underlåtenhet att fatta beslut om placering i hemmet
Den 4 maj 2008 beslutade nämndens ordförande att med stöd av 6 § LVU omedelbart omhänderta D.G., född 1995. Beslutet om omhändertagande underställdes länsrätten som fastställde beslutet den 12 maj 2008.
D.G. placerades i ett s.k. jourhem. Placeringen i det hemmet upphörde hastigt den 19 maj 2008 på grund av att familjehemsfaderns beteende väckte frågor om huruvida det var lämpligt för D.G. att vara kvar i familjehemmet. I en utredning beträffande D.G. som är daterad den 25 augusti 2008 noterades bl.a. följande.
. togs beslut om att D.G. inte kunde vara kvar i jourhemmet som han alltså lämnade den 19 maj. Modern erbjöds en annan jourfamilj till D.G. men valde att ta hem honom, men önskade samtidigt att D.G. skulle få en kontaktfamilj. D.G. hade varit hemma helgen innan och det hade gått bra.
Beslutet om omhändertagande upphörde enligt 9 § LVU den 4 juni 2008 eftersom nämnden inte ansökt om att D.G. skulle beredas vård med stöd av LVU inom fyra veckor från det att omhändertagandebeslutet hade verkställts.
När någon är omhändertaganden enligt LVU bestämmer nämnden hur vården av den unge ska ordnas och var han eller hon ska vistas under vårdtiden. Nämnden får medge att den unges vistas i sitt eget hem, om det kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom eller henne (11 § första och andra stycket LVU).
Beslut om var den unge ska vistas fattas av socialnämnden. Om nämndens beslut i frågan inte kan avvaktas, får ordföranden eller någon annan ledamot som nämn-den har förordnat besluta i frågan (11 § tredje stycket LVU). Vid granskningen av akten angående D.G. kunde inte påträffas något sådant beslut om att D.G. skulle vistas i hemmet hos modern. Om ett sådant beslut inte har fattats är det givetvis inte tillfredsställande.
I sammanhanget vill jag även påpeka att beslutet om omhändertagande upphörde den 4 juni eftersom nämnden inte ansökte om att D.G. skulle beredas vård enligt LVU. Det kan ifrågasättas om inte omhändertagandet borde ha upphört tidigare, eventuellt i samband med att D.G. flyttade tillbaka till sin mor. Det framgick inte av akten om det gjordes någon bedömning av den frågan.
Omhändertagande har upphört då ansökan om vård getts in för sent till länsrätt
Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagande ska social-nämnden, enligt 8 § LVU, inom fyra veckor från den dag då omhändertagandet verkställdes ansöka hos länsrätten om att den unge ska beredas vård med stöd av lagen. Länsrätten får medge förlängning av denna tid, om ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Av 9 § första styc-ket 1 LVU framgår att ett omedelbart omhändertagande upphör om ansökan om vård inte har gjorts inom den tid som anges i 8 § och inte heller förlängning av tiden har begärts.
I ett fall som uppmärksammades vid granskningen upphörde ett beslut om omhän-dertagande därför att nämndens ansökan om vård inte gjordes inom den angivna tidsfristen. Det ansågs visserligen föreligga förutsättningar för att fatta ett nytt beslut om omedelbart omhändertagande, och även om någon enskild inte led skada till följd av det inträffade är det likväl inte godtagbart att nämnden inte iakttog tidsfristen. Jag har inte funnit skäl att närmare utreda fallet.
I ett annat ärende, som rörde C.B., född 2005, framgick att ett beslut om omedel-bart omhändertagande enligt 6 § LVU hade fattats tisdagen den 20 november 2007 och verkställts samma dag. C.B. placerades i ett familjehem. Länsrätten fastställde beslutet om omhändertagande. Sociala delegationens ansökan om vård kom in till länsrätten först onsdagen den 19 december 2007, dvs. en dag för sent, och omhändertagandet upphörde därmed. Genom en dom den 2 februari 2008 förordnade länsrätten att C.B. skulle beredas vård med stöd av 1 och 2 §§ LVU och att domen skulle gälla omedelbart. Under tiden från det att omhändertagandet upphörde till dess att länsrätten förordnade om att C.B. skulle beredas vård med stöd av LVU vistades C.B. i familjehemmet. Av handlingarna framgår inte att vårdnadshavaren hade lämnat något samtycke till att C.B. skulle vara kvar där.
Jag kommer att inom ramen för ett särskilt ärende utreda nämndens handläggning av ärendet angående C.B. (JO:s dnr 169-2010).
När ett barn har beretts vård enligt 2 § LVU ska nämnden enligt 13 § andra stycket LVU minst en gång var sjätte månad överväga om vård enligt lagen fortfarande behövs. Har barnet beretts vård enligt 3 § LVU ska nämnden enligt 13 § tredje stycket LVU minst en gång var sjätte månad genom ett formellt beslut pröva om vården ska upphöra.
Såvitt har kommit fram har stadsdelsförvaltningen mycket väl fungerande rutiner för bevakning av tidsfristerna för överväganden och omprövningar. Det uppmärk-sammades dock ett par fall med dröjsmål vad gäller överväganden enligt 2 § LVU. Som exempel kan nämnas S.S., född 2001, som bereddes vård med stöd av 2 § LVU. Av de överväganden som gjordes i ärendet framgår att ett av dessa gjordes den 22 april 2008. Nästa övervägande skulle således ha skett senast den 22 oktober 2008. Av handlingarna framgår dock att detta skedde först den 18 november 2008, dvs. nästan en månad för sent.
Det är av rättssäkerhetsskäl viktigt att överväganden enligt 13 § andra stycket LVU sker inom rätt tid. De brister som noterats synes utgöra rena undantagsfall och det finns inte skäl för mig att närmare uppehålla mig vid saken.
Underlaget för nämndens övervägande av vården
Den tjänsteman som svarar för ärendet ska till nämnden rapportera hur vården har bedrivits och hur barnets och vårdnadshavarens förhållanden har utvecklat sig. Handläggarens rapport till nämnden är en förutsättning för att nämnden ska kunna hålla sig underrättad om hur vården har fungerat (se bl.a. prop. 1989/90:28 s. 76 och 99).
Vid granskningen av en akt angående K.A., född 1999, som vårdades med stöd av 2 § LVU framgick av handlingarna att familjehemsföräldrarna hade separerat och att K.A. efter separationen bodde hos familjehemsmamman. I handläggarens rapport finns de uppgifterna inte redovisade. Rapporten synes i väsentliga delar vara en kopia av en äldre rapport.
Datatekniken gör det möjligt att på ett enkelt sätt använda text som har använts i samband med ett tidigare övervägande. Jag vill dock framhålla vikten av att det underlag som handläggaren lämnar till nämnden ska vara aktuellt och att han eller hon tydligt redovisar om förhållanden som är av betydelse för vården i familjehemmet har ändrats. I förevarande fall är det uppenbart att underlaget har brister.
Jag vill i sammanhanget tillägga att när familjehemsföräldrarna separerar måste nämnden fatta ett nytt beslut om var barnet ska vara placerat. Familjehemsföräld-rarna och handläggaren vid förvaltningen kan inte avgöra hos vem barnet ska bo. Vid det avslutande mötet uppgav förvaltningen att nämnden är medveten om att ett sådant beslut ska fattas.
Har nämnden beslutat om reglering av umgänget enligt 14 § LVU eller övervägt ett tidigare beslut om umgänget?
Socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med hän-syn till ändamålet med vård enligt LVU, får socialnämnden enligt 14 § LVU besluta bl.a. hur den unges umgänge med vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal ska utövas. Socialnämnden ska minst en gång var tredje månad överväga om ett sådant beslut fortfarande behövs.
Det ankommer på den tjänsteman vid förvaltningen som handlägger ärendet att till nämnden rapportera frågor som är av betydelse för om nämndens beslut om regleringen av umgänget ska bestå. Om nämnden, när den överväger vården, inte finner anledning till ändring kan nämnden lägga handläggarens rapport till handlingarna. Ett övervägande utgör inte ett beslut angående regleringen av umgänget och övervägandet kan därför inte överklagas till länsrätten.
Det finns inte något hinder för nämnden att i sak ompröva ett tidigare fattat beslut om reglering av umgänget. Om nämnden därvid beslutar att regleringen av um-gänget ska bestå gäller bl.a. bestämmelserna om kommunikation i 17 § förvalt-ningslagen och rätt till företräde inför nämnden i 11 kap. 9 § socialtjänstlagen. En enskild som är part i ärendet ska också underrättas om möjligheten att klaga på beslutet om det går honom eller henne emot.
S.P., född 2000, och M.P., född 2002, vårdades med stöd av 2 § LVU. Nämnden hade beslutat med stöd av 14 § andra stycket LVU att barnens mor inte skulle tillåtas ha något umgänge med barnen.
Enligt ett protokollsutdrag från sociala delegationens sammanträde den 25 augusti 2009, § 14, övervägde delegationen frågan om bl.a. fortsatt reglering av moderns umgänge med barnen. I protokollet antecknades bl.a. följande.
Sociala delegationens beslut
Sociala delegationen beslutar enligt 14 § andra stycket p 1 med hänsyn till vården, att moderns umgänge och telefonkontakt med S. och M.P. skall vara fortsatt förbjudet från och med 2009-08-25. Beslutet omprövas var tredje månad.
---
Enligt rubriken till punkten i protokollet var det fråga om ett övervägande av ett tidigare fattat beslut om reglering av umgänget. Såsom beslutet har utformats ger det dock närmast intryck av att det var fråga om ett nytt beslut. Av handlingarna i ärendet framgår inte hur nämnden har sett på saken och det finns inte några anteckningar om huruvida t.ex. modern hade getts möjlighet att yttra sig över utredningen innan nämnden fattade sitt beslut.
Jag vill med anledning av det anförda framhålla vikten av att nämnden vid sin handläggning är uppmärksam på om avsikten är att fatta ett formellt beslut i en fråga om umgängesreglering eller om fråga är om ett övervägande av ett tidigare fattat beslut.
Handläggningen av överklaganden
Det finns inte någon tidsfrist angiven i förvaltningslagen för hur snart ett överklagande ska överlämnas till en högre instans. Det ligger dock i sakens natur att ett överklagande ska vidarebefordras utan dröjsmål. Enligt vad JO tidigare har uttalat bör det ske inom en vecka. Det förtjänar att påpekas att myndigheten enligt 27 § förvaltningslagen har en skyldighet att ändra sitt beslut endast om beslutet är uppenbartoriktigt och om det kan ske snabbt och enkelt. Det är alltså inte frågan om att myndigheten i samband med att ett överklagande kommer in ska göra en fullständig omprövning av ärendet.
Vid granskningen uppmärksammades det i flera fall att en enskilds överklagande hade behandlats i sociala delegationen innan överklagandet vidarebefordrades till länsrätten. I ett fall rörande A.G., född 1994, hade modern överklagat bl.a. ett beslut om att vården enligt LVU skulle fortsätta. Överklagandet kom in till för-valtningen den 29 januari 2008 och vidarebefordrades till länsrätten först den 26 februari 2008, dvs. fyra veckor senare och samma dag som ärendet behandlades av sociala delegationen.
Det synes inte i något av de uppmärksammade fallen ha varit aktuellt att göra någon ändring i aktuella beslut. Behandlingen i sociala delegationen tycks således ha lett till en onödig fördröjning av handläggningen.
Vid det avslutande mötet uppgavs att förvaltningen är medveten om att överklaganden ska handläggas i princip inom en vecka och det upplystes om att det finns delegation till tjänstemannanivå att göra rättidsprövning och handlägga överklaganden i övrigt.
Mot bakgrund av detta besked från förvaltningen lämnar jag frågan.
Det som nämnts under rubriken "dokumentation" gällande barn- och ungdomsenheten har även bäring på dokumentation i ärendena hänförliga till vuxenenheten.
Enligt 16 § LVM ska socialnämnden i samband med att ett beslut om omedelbart omhändertagande underställs rätten, om det är möjligt, låta den omhändertagne få del av handlingarna i ärendet samt underrätta honom eller henne om sin rätt att yttra sig skriftligt till rätten inom viss angiven tid, att begära muntlig förhandling och att erhålla offentligt biträde. Socialnämnden ska också upplysa den enskilde om att rätten kan komma att avgöra målet även om det inte lämnas något yttrande.
Bestämmelsen innebär att socialnämnden i stället för länsrätten ska ge den omhändertagne de upplysningar som behövs. Av bestämmelsen följer således också att socialnämnden i sin framställning till länsrätten klart måste ange vilka upplysningar som har lämnats. Om socialnämnden inte har kunnat uppfylla sin skyldighet enligt bestämmelsen måste detta tydligt framgå.
I de granskade ärendena framgick inte av dokumentationen om upplysnings-skyldigheten hade uppfyllts. Jag vill därför framhålla vikten av att den omhänder-tagne underrättas enligt ovanstående, att länsrätten får besked om att så har skett eller inte kunnat ske samt att detta dokumenteras i akten.
Utformningen av beslut enligt 18 b § LVM om att ett omedelbart omhändertagande ska upphöra
Av 18 § LVM framgår att om omhändertagande har beslutats enligt 13 § ska ansökan om tvångsvård ha kommit in till länsrätten inom en vecka från det att länsrätten meddelade beslut att omhändertagandet skulle bestå.
I 18 a § LVM anges att ett beslut om omedelbart omhändertagande upphör att gälla (1) om beslutet inte har underställts länsrätten inom den tid som anges i 15 §, (2) om ansökan om vård inte har gjorts inom den tid som anges i 18 §, (3) när rätten avgör frågan om vård, eller (4) om den omhändertagne häktas. Enligt 18 b § LVM ska socialnämnden, om det inte längre finns skäl för ett omhändertagande, genast besluta att detta genast ska upphöra. Ett sådant beslut får meddelas också av rätten.
När länsrätten har fastställt ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVM har nämnden således en vecka på sig att ansöka om tvångsvård enligt lagen. Om det under denna tid framkommer att det inte längre finns skäl för omhändertagandet följer av 18 b § LVM att nämnden är skyldig att genast besluta om att det ska upphöra. Ett av skälen för att beslutet ska upphävas av nämnden är att den person som är föremål för omhändertagandet inte ska behöva vara frihetsberövad längre tid än absolut nödvändigt (prop. 2004/05:123 s. 31).
I flera ärenden noterades det att det under "veckofristen" hade kunnat klarläggas att det inte var aktuellt för stadsdelsnämnden att gå vidare med en ansökan om tvångsvård, eftersom den omhändertagnes vårdbehov bedömdes kunna tillgodoses på frivillig väg. I dessa fall hade sociala delegationen fattat beslut om att "ej ansöka om vård enligt 18 b § LVM".
Stadsdelsförvaltningen uppgav vid det avslutande mötet att ett sådant beslut "innefattade" ett beslut om att omhändertagandet skulle upphöra. Detta framgår dock inte klart av beslutets ordalydelse. En sådan utformning av ett beslut är inte tillfredsställande och kan lätt leda till missuppfattningar.
Jag vill här peka på ett fall rörande S.T. Länsrätten i Stockholms län fastställde den 17 juni 2008 ett beslut om omedelbart omhändertagande av S.T. Sista dag för sociala delegationen att ansöka hos rätten om tvångsvård var således den 24 juni 2008. S.T. samtyckte emellertid den 23 juni 2008 till frivillig vård, vilken synes ha påbörjats samma dag. Enhetschefen fattade den dagen ett beslut om att "ej ansöka om vård enligt 18 b § LVM med anledning av att S.T. samtycker till frivillig vård" och faxade beslutet till bl.a. länsrätten. I beslut den 24 juni 2008 upphävde länsrätten det omedelbara omhändertagandet av S.T. Det kan således konstateras att länsrätten, vilket är fullt förståeligt, inte uppfattade saken på det sättet att stadsdelsnämnden redan den 23 juni 2008 hade beslutat om upphörande av omhändertagandet. Det inträffade visar vikten av att nämndens beslut om upphörande av ett omhändertagande är tydligt. Jag förutsätter att nämnden omgående ser över sina rutiner i aktuellt avseende.
Verkställighet av LVM-dom som inte vunnit laga kraft
Länsrätten i Stockholms län förordnade i en dom den 19 mars 2009 att F.O. skulle beredas vård med stöd av 4 § första stycket 1, 2, 3 a) och 3 b) LVM. Vid granskningen av akten i ärendet avseende F.O. uppkom vissa frågor rörande verkställigheten av länsrättens dom. Jag har beslutat att ta upp saken till utredning i ett särskilt ärende (JO:s dnr 6513-2009).
Senast uppdaterad: 2010-01-14
