JO Lars Lindström

Övergripande redovisning av iakttagelser under året 2017/18

Bild på JO Lars Lindström. Foto: Pernille Tofte Fotograf: JOJO Lars Lindström

Till ansvarsområde 1 hör domstolarna, Kronofogdemyndigheten, plan- och byggområdet,lantmäteriväsendet, miljö- och hälsoskydd, Skatteverket (t.o.m. den 31 januari 2018) överförmyndarna, utbildningsväsendet (fr.o.m. den 1 februari 2018) och kommunikationsområdet. Under verksamhetsåret kom det in 1 971 klagomålsärenden, vilket är en ökning med 185 ärenden jämfört med föregående år. Under året avgjordes 1 904 klagomålsärenden, varav 393 av byråchefer med stöd av delegation.

Jag har under verksamhetsåret inspekterat Eskilstuna tingsrätt. Byråchef Carina Sjögren har på mitt uppdrag inspekterat Kronofogdemyndighetens skuldsaneringsverksamhet i Sundbyberg och Täby. Områdesansvariga föredraganden Cecilia Melander har på mitt uppdrag inspekterat byggnadsnämnderna i Tyresö, Nynäshamn, Gävle och Östersund.

I det följande lyfter jag fram några av de beslut som återges i årets ämbetsberättelse och redovisar vissa övriga åtgärder som jag har vidtagit under verksamhetsåret. 

Domstolar och jäv

En av statsskickets grunder är enligt 1 kap. 9 § regeringsformen att domstolarna och förvaltningsmyndigheterna ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet (objektivitetsprincipen). I förfarandereglerna för domstolarna och förvaltningsmyndigheterna finns regler om jäv. Jävsreglerna bidrar till att den grundlagsfästa objektivitetsprincipen får genomslag.

Hanteringen av frågor om jäv har utvecklats under de senaste decennierna. I domstolarna är det fler förhållanden än tidigare som anses utgöra jäv. Att rättskipningen omfattas av ett allmänt förtroende väger i dag tungt (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., oktober 2017, Zeteo, kommentaren till 4 kap. 13 §). En annan förändring som inträffat under de senare decennierna är att många människor förefaller använda ordet jäv mer för att allmänt uttrycka missnöje med handläggningen än för att direkt göra gällande att handläggningen är partisk på något sätt.

Men ordet jäv har en väl avgränsad betydelse i svensk lagstiftning. Den beslutsfattare som får en invändning om jäv bör enligt min mening utgå från att den som gör invändningen menar samma sak som lagstiftaren. Om den som överklagar ett avgörande skriver till överinstansen att beslutsfattaren varit jävig bör enligt min mening överinstansen utgå från att klaganden menar vad han eller hon säger. Det är alltså inte godtagbart att bara vifta bort invändningar om jäv av det skälet att många sådana invändningar är ogrundade. Den som gör en invändning om jäv har anledning att förvänta sig att invändningen tas på allvar och prövas.

I årets ämbetsberättelse finns ett initiativärende om förvaltningsrätter som rör fem domares hantering av påståenden om partisk handläggning eller jäviga beslutsfattare vid de myndigheter som fattat beslut i första instans (dnr 8001-2017). I alla fem fallen hade en part skriftligen uppgett till förvaltningsrätten att det hade förekommit jäv vid handläggningen i första instans. Men domstolarna tog inte ställning till påståendena om jäv. I två av fallen svarar domstolen till JO att domstolen har gjort fel, den borde ha tagit ställning till det påstådda jävet. Bekymmersamt är dock att två av domstolarna i sina svar till JO är inne på att domarna inte uppfattade att det fanns någon jävsinvändning i målen trots att klagandena uttryckligen skrev att det hade varit fråga om jäv. Jag har för egen del mycket svårt att se att man kan tolka en uttrycklig invändning om jäv som något annat än just en invändning om jäv. Den domstol som tolkar partens invändning på något annat sätt bör enligt min mening förklara sin tolkning i domskälen. I mitt beslut kritiserar jag de fem domarna för att de inte tagit ställning till påståendena om jäv.

En ännu allvarligare jävsfråga tar jag upp i ett annat beslut (dnr 331-2018). Vid behandling av mål om laglighetsprövning ska en förvaltningsrätt bestå av en lagfaren ledamot och två särskilda ledamöter. Dessa båda ledamöter ska ha god kännedom om kommunal verksamhet. Precis som den lagfarna ledamoten är de domare, och bestämmelserna om jäv gäller därför också för dem. En förvaltningsrätt prövade giltigheten av ett kommunalt beslut enligt reglerna om laglighetsprövning. En av de särskilda ledamöterna hade varit juridisk konsult åt den kommun som var part i målet. Han hade biträtt kommunen i målet; bl.a. hade han skrivit förslag till yttranden till förvaltningsrätten och kammarrätten. Enligt min mening var det uppenbart att ledamoten kunde antas vara jävig och att han skulle ha anmält detta i domstolen. Han fick allvarlig kritik för att han inte gjorde det.

Ytterligare en fråga om jäv behandlas i ett beslut den 20 oktober 2017 (dnr 363-2017). En part i ett tvistemål invände att den rådman som skötte förberedelsen i målet var jävig. Trots invändningen fortsatte domaren att handlägga olika frågor i målet, och inte förrän drygt två månader efter jävsinvändningen tog tingsrättens lagman ställning i frågan. Jävsfrågan hanterades alltså inte korrekt. Lagmannen och rådmannen fick kritik.

Dessa sju fall av felaktig hantering av jävsfrågor stämmer till eftertanke. Har den ökande användningen av ordet jäv medfört att domarna inte är lika uppmärksamma på ordets egentliga betydelse, vikten av att ta en invändning om jäv på allvar och verkligen ta ställning till den? Det är i så fall en olycklig utveckling. 

Ett annat uppmärksammat ärende under året som rör jäv i en domstol gällde en hög domare som anmäldes för att ha handlagt ett mål trots att han var jävig (dnr 8268-2017). Jag inledde en förundersökning om misstänkt tjänstefel. Den 19 juni 2018 lade jag ned förundersökningen eftersom jag inte ansåg mig kunna visa att domaren uppsåtligen eller av vårdslöshet beslutat i målet i strid med bestämmelserna om jäv.

Övriga domstolsbeslut

Ett intressant domstolsbeslut handlar om en s.k. nämndemannadom som blev häftigt kritiserad i den allmänna debatten på grund av domskälens utformning (dnr 2243-2018). Domskälen var utformade på ett anmärkningsvärt sätt. Bland annat förekom i debatten en uppgift om att juristdomaren hade skrivit en annan dom än den som nämndemännen hade kommit fram till. I mitt beslut skriver jag att den juristdomare som anser att nämndemännen är på väg att besluta en oriktig dom måste göra sitt bästa för att undvika att så blir fallet. Min utredning visar inte att juristdomaren skrev en dom med domskäl som avvek från vad nämndemännen kom fram till under rättens överläggning. Däremot framgår det att juristdomaren inte gick igenom de skrivna domskälen med nämndemännen innan domen expedierades. Min uppfattning är att den som läser domskälen inte rimligen kan komma fram till någon annan ståndpunkt än att hon borde ha gjort det. Därför får hon kritik.

Långsam handläggning är ett problem både i förvaltningsmyndigheter och i domstolar. Den som är part i ett mål eller ett ärende hos en domstol kan påtala dröjsmål hos domstolen och därigenom utverka en förklaring att målet eller ärendet ska handläggas med förtur i domstolen (lagen [2009:1058] om förtursförklaring i domstol). Det är också möjligt att anmäla dröjsmålet till JO. I ett ärende hos JO kom det in en anonym skrivelse med klagomål på att en domare tagit lång tid på sig att meddela dom i tre mål (dnr 2436-2017). Även om JO normalt inte tar upp anonyma klagomål ansåg jag att uppgifterna i skrivelsen var så anmärkningsvärda att jag beslutade att utreda dem i ett särskilt ärende. I anslutning till detta kom det in ett klagomål – som inte var anonymt – på samma domare för att han tagit lång tid på sig att meddela dom i ytterligare ett mål (dnr 3061-2017). Efter att ha begärt ett yttrande från tingsrätten kom jag fram till att domaren hade åsidosatt sina skyldigheter i anställningen på ett sådant sätt som utgjorde tjänsteförseelse och överlämnade frågan om disciplinansvar för domaren till Statens ansvarsnämnd. Ansvarsnämnden tilldelade domaren en varning. Nämnden ansåg att det inte var acceptabelt att upprepade gånger flytta fram dagen för doms meddelande på det sätt som domaren hade gjort i tre av målen. Domaren hade därför enligt nämnden uppsåtligen åsidosatt sina skyldigheter i anställningen på ett sådant sätt att det var fråga om en tjänsteförseelse som inte var ringa.

Kronofogdemyndigheten

Som jag redovisade i förra årets ämbetsberättelse har jag under de senaste åren fått in många klagomål på Kronofogdemyndighetens medelshantering. Myndighetens problem med medelshanteringen har lett till dröjsmål innan inbetalda medel registrerats, och det har förekommit att inbetalda medel registrerats på fel gäldenär – skulder har funnits kvar i indrivnings- och utsökningsdatabasen trots att de har betalats av gäldenären. Detta har inneburit risker för negativa konsekvenser för Kronofogdemyndighetens kunder som kunnat leda till felaktiga betalningsanmärkningar, utmätning hos den som redan har betalat sina skulder och sena utbetalningar.

I ett beslut den 15 november 2017 (dnr 7750-2016 m.fl.) uttalar jag att Kronofogdemyndigheten har misslyckats med att uppfylla kraven i sin instruktion om att uppgifterna ska skötas på ett rättssäkert, kostnadseffektivt och enkelt sätt. Orsaken till detta misslyckande är de allvarliga felen i myndighetens medelshantering. Det har varit Kronofogdemyndighetens högsta lednings skyldighet att se till att denna viktiga del av verksamheten fungerar, och myndigheten får allvarlig kritik.

Av Kronofogdemyndighetens årsredovisning för 2017 framgår att myndigheten har vidtagit ett antal åtgärder för att råda bot på problemen och att ytterligare åtgärder planeras.

I förra årets ämbetsberättelse redovisade jag att Kronofogdemyndigheten hade fått svårigheter att hinna med skuldsaneringsärendena och att det hängde samman med att ansökningarna ökat avsevärt under senare år. Antalet ansökningar om skuldsanering var 11 000 år 2015, 12 000 år 2016 och 19 000 år 2017. Jag har följt upp mina iakttagelser genom inspektioner av skuldsaneringsverksamheten i Sundbyberg och i Täby och kunde då konstatera att svårigheterna kvarstod.

Plan- och byggområdet

Jag har under de senaste åren fått in många anmälningar som handlat om att det tagit för lång tid för kommunerna att handlägga s.k. tillsynsärenden enligt plan- och bygglagstiftningen. I flera av dessa fall har jag kritiserat de ansvariga nämnderna för långsam handläggning. Mot bakgrund av detta beslutade jag att under våren 2018 göra en uppföljning av handläggningen av tillsynsärenden vid fyra av de byggnadsnämnder som tidigare inspekterats, Tyresö, Nynäshamns, Gävle och Östersunds kommuner. Uppföljningen har gjorts genom nya inspektioner där framför allt handläggningstiderna i ärendena granskats. 

Det samlade intryck som jag fått av de iakttagelser som gjorts vid inspektionerna är att det vid nämnderna fortfarande finns alldeles för många tillsynsärenden som inte handlagts med den skyndsamhet som föreskrivs i förvaltningslagen (1986:223). Vid alla fyra nämnderna noterades många ärenden som är flera år gamla och där handläggningen präglats av passivitet. I vissa ärenden har inga åtgärder vidtagits över huvud taget, och i andra ärenden har det förekommit långa uppehåll i handläggningen. Flera fall om eventuella olovliga byggen riskerar också att träffas av preskriptionsreglerna, vilket medför att t.ex. grannars möjligheter att få rättelse går förlorade.

I ärendet (dnr 4290-2018) gör jag uttalanden bl.a. om nämndernas resursproblem och om möjligheten att invänta beslut om bygglov i efterhand. Jag noterar med tillfredsställelse att en satsning som Samhällsbyggnadsnämnden i Gävle kommun har gjort på tillsynsärendena har gett resultat medan situationen i de andra tre nämnderna inte förändrats efter de tidigare inspektionerna. I dessa nämnder har handläggningen av tillsynsärenden varit eftersatt och endast skett i mån av tid. Jag uttalar att detta förhållningssätt är ohållbart och att dessa nämnder nu måste vidta nödvändiga åtgärder för att komma igång med handläggningen av ärendena.

Utbildningsväsendet

JO har som en av sina huvuduppgifter att övervaka att grundlagsbudet om saklighet och opartiskhet i 1 kap. 9 § regeringsformen följs. Ett ärende som rör utbildningsväsendet handlar om detta. En rektor för en skola skrev ett meddelande till föräldrar om asylsökande elever. I meddelandet gav rektorn uttryck för sina personliga åsikter om asylförfarandet och de beslut som fattas där. Jag ansåg att det inte fanns något sakligt skäl för rektorn att göra det och att rektorns agerande därför stred mot kravet på saklighet och opartiskhet i regeringsformen. Rektorn fick kritik (dnr 7627-2016).

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot husrannsakan. I många skolor har eleverna tillgång till var sitt elevskåp, och en återkommande fråga hos JO har varit om skolledningen är förhindrad att visitera skåpen enligt denna bestämmelse. I ett ärende (dnr 7914-2016) hade eleverna egna lås till skåpen. Skåpen var skolans egendom och lånades ut till elever för förvaring av skolrelaterat material. Av skriftlig information om skåpen framgick att skolan hade rätt att öppna skåpen vid misstanke om att något otillåtet förvarades där. Vid ett tillfälle sökte skolans rektor igenom ett antal skåp, och den åtgärden anmäldes till JO. Jag konstaterade att skåpen, med hänsyn till syftet med dem och de villkor under vilka eleverna får låna dem av skolan, inte kan anses vara slutna förvaringsutrymmen i förhållande till skolan. Åtgärden att visitera skåpen var därför inte att anse som en husrannsakan i regeringsformens mening, och det fanns ingen anledning till kritik (dnr 7914-2016).

Lagstiftningsremisser

Under verksamhetsåret har jag fått möjlighet att besvara ett stort antal lagstiftningsremisser med förslag till författningsändringar. Jag har koncentrerat mig på att besvara de remisser som har närmare anknytning till centrala delar av mitt tillsynsområde. Bland de remisser som jag har yttrat mig över kan nämnas promemorian En snabbare lagföring – försöksprojekt med ett snabbförfarande i brottmål (Ds 2017:36), promemorian Frekventa och omfattande ärenden om utlämnande av allmän handling (Ds 2017:37), betänkandet Rekrytering av framtidens domare (SOU 2017:85), promemorian Ett särskilt straffansvar för deltagande i en terroristorganisation (Ds 2017:62), betänkandet Stärkt straffrättsligt skydd för blåljusverksamhet och andra samhällsnyttiga funktioner (SOU 2018:2) samt promemorian Snabbare lagföring (Ds 2018:9).

Senast uppdaterad 2018-11-14