ChefsJO Fura slutar

Efter en fullgjord period som chefsJO slutar Elisabet Fura

ChefsJO Elisabet Fura Fotograf: JOChefsJO Elisabet Fura

Varför slutar du?

Fyra år är en mycket kort tid i JO:s flerhundraåriga historia. För mig har den gått oerhört snabbt. När jag tillträdde tänkte jag nog att jag skulle stanna lite längre men livet hann ikapp mig. Så att jag valde att inte ställa upp för omval till ytterligare en fyraårsperiod är helt och hållet av privata familjeskäl.

Hade du något mål när du tillträdde som ChefsJO?

Ja, det hade jag. Jag ville fortsätta på den inslagna vägen, förvalta och utveckla en väl fungerande institution och försöka att göra JO ännu mer relevant och tydlig.  Jag ville att JO skulle vara rösten för den som ingen röst har. Ett modigt ämbete som inte väjer för att peka på felaktigheter även om det inte alltid är populärt.

Vad är du mest nöjd med att ha uträttat?

Till att börja med vill jag framhålla att det handlar om ett lagarbete. Som chefsJO har jag haft privilegiet och förtroendet att leda verksamheten och bestämma inriktningen i stort men det verkliga jobbet utförs av alla här i huset, tillsammans. När jag kom hit hade jag varnats för att uppdraget inte var som vilket chefsjobb som helst. Ombudsmännen är självständiga och fattar sina beslut under eget ansvar vilket naturligtvis sätter sin prägel på verksamheten. Men jag måste erkänna att jag ändå blev förvånad över hur åtskilda de olika tillsynsavdelningarna var. Ibland kunde JO kännas som fyra separata arbetsplatser i ett hus, på varsitt våningsplan. Det fanns ganska få tillfällen till interaktion över avdelningsgränserna i den dagliga verksamheten, vilket kändes lite opraktiskt och sorgligt. Inte så att det var vattentäta skott mellan avdelningarna, men mera som höga häckar, som var svåra att se igenom.  Med det genomlysningsprojekt som jag drog igång ville jag ändra på det. Jag är stolt och glad över resultaten i form av kanslihandbok, frukostmingel och annat. Nu kan vi faktiskt kika över häcken till grannen och en del rejäla öppningar har också skapats.
En spännande bieffekt av projektet var att många medarbetare upptäckte nya sidor hos varandra och nya uppslag och idéer avseende arbetsmetoder och annat bubblade fram. Arbetet är på intet sätt slutfört men nu lämnar jag över stafettpinnen till nästa chefsJO och det känns som om vi fått upp en bra fart i laget.

Vilken är den största utmaningen för JO framöver?

Jag tror att det kommer att bero på utvecklingen i samhället. JO har ju medborgarnas uppdrag och självklart påverkas ämbetet av vad som händer i Sverige och i världen. Vi lever i oroliga tider och många människor tvingas på flykt undan krig och oroligheter. Myndigheterna och de som arbetar där utsätts för stora prövningar och vi kan redan se ett ökat inflöde av klagomål mot till exempel polisen, migrationsverket och socialtjänsten. Det är ingen tillfällig topp, är jag rädd. Där finns en utmaning för JO att hantera denna ökande arbetsbörda utan att ge avkall på kvalitén. Det kommer sannolikt att kräva ändrade arbetsmetoder. Och förändringarna sker i en allt snabbare takt. JO måste vara lyhörd och förändra när det behövs men samtidigt ha modet att hålla emot. Rättssäkerhet, skydd av grundläggande fri- och rättigheter kräver att lagar och regler följs och det är JO:s roll att påpeka när så inte sker. Inte så spännande kan en del tycka, men absolut nödvändigt.

Vad ska du göra nu?

Nu ska jag vara sommarledig och vara med mina nära och kära. Sedan ser jag fram emot ett friare liv, där jag kan välja mer vad jag ska göra. Under hela mitt yrkesliv har jag haft den oerhörda förmånen och lyckan att arbeta med spännande och utvecklande saker och jag känner mig inte helt färdig med det så något uppdrag kan det kanske bli. Vi får väl se…
Senast uppdaterad 2016-07-20