JO Katarina Påhlsson

Övergripande redovisning av iakttagelser under året 2018/19

Bild på JO Katarina Påhlsson (foto: Pernille Tofte) Fotograf: JOJO Katarina Påhlsson (foto: Pernille Tofte)

Jag tillträdde som justitieombudsman den 9 september 2019 och övertog dåvarande ansvarsområde 1. Detta omfattade tillsyn över domstolarna, Kronofogdemyndigheten, plan- och byggområdet, miljö- och hälsoskydd, överförmyndarväsendet, utbildning och forskning, kommunikationsområdet samt vissa myndigheter såsom Domstolsverket, Datainspektionen och Brottsoffermyndigheten. Mitt ansvarsområde förändrades emellertid delvis vid årsskiftet. Förändringen innebar att jag fr.o.m. den 1 januari 2020 ansvarar för tillsynen över Kriminalvården men däremot inte längre för tillsynen över utbildning och forskning, kommunikationsområdet eller de allmänna förvaltningsdomstolarna. I övrigt är ansvarsområdet detsamma och jag har alltså fortsatt tillsyn över de allmänna domstolarna och bl.a. hyres- och arrendenämnderna.

Överlag ökade tillströmningen av klagomålsärenden också inom mitt ansvarsområde, även om det varierade mellan sakområdena. Inom miljö- och hälsoskydd samt utbildning och forskning var ökningen tydlig, men det var kriminalvårdsärendena som stack ut. Under verksamhetsåret nyregistrerades drygt 300 fler tillsynsärenden som rörde Kriminalvården jämfört med föregående år och det var framför allt under våren som inflödet sköt fart. Detta var i viss utsträckning väntat. Smittspridningen av coronaviruset påverkade på ett påtagligt sätt förhållandena för de intagna i landets häkten och anstalter. Dessutom vidtog Kriminalvården snabbt ett antal åtgärder för att hindra smittspridningen, och flera åtgärder gick mycket långt. Sålunda var närmare 80 ärenden under våren relaterade till pandemin. En annan starkt bidragande orsak till det höga antalet nyregistrerade ärenden inom detta sakområde var Kriminalvårdens beslut att inte längre tillåta insättning av privata medel till intagna. Vid halvårsskiftet hade JO fått in fler än 120 klagomål med koppling till det aktuella beslutet.

Det är inte lika enkelt att uttala sig om vad som kan ha bidragit till den relativt stora ökningen av antalet nyregistrerade tillsynsärenden inom de övriga två sakområden jag nyss lyfte fram. När det gäller dessa grupper kan en förändrad registrering av tillsynsärenden som rör offentlighet och sekretess, tryck- och yttrandefrihet samt personalärenden ha betydelse för siffrorna. Jag kunde inte iaktta någon särskild trend inom utbildning och forskning före årsskiftet. Och när det gällde klagomålen inom miljö- och hälsoskydd, som jag har ansvarat för alltsedan jag tillträdde, fanns det inte någon enskild förklaring till det stora antalet ärenden och få av dessa klagomål behandlade frågor med anknytning till pandemin.

Det har varit ett intressant och givande första år, och jag har haft förmånen att lära känna skickliga medarbetare vid såväl två tillsynsavdelningar som Opcat-enheten och dessutom har jag fått sätta mig in i många sakområden. Givetvis medförde arbetet under våren och den rådande pandemin även flera utmaningar. Jag kunde inte genomföra så många inspektioner som jag hade föresatt mig, och flera planerade inspektioner, bl.a. inom överförmyndarväsendet respektive kriminalvården, ställdes in. Jag genomförde dock en inspektion av Lunds tingsrätt under hösten. Även om det fanns skäl att i några avseenden rikta kritik mot tingsrätten lyfte jag i protokollet från inspektionen också fram goda exempel såsom hur tingsrätten arbetade med familjemålen. I samband med att jag övertog ansvaret för Kriminalvården ledde jag en oanmäld Opcat-inspektion av häktet Sollentuna, se Översikt Opcat 2019/20 där också några av mina uttalanden om bl.a. rätten till gemensamhet återges.

Jag tog åtta initiativ. Ett var det ärende som jag mer utförligt beskriver nedan under rubriken Kriminalvården, nämligen granskningen av Kriminalvårdens åtgärder med anledning av covid-19 och konsekvenserna för intagna. Ytterligare ett initiativ avsåg Kriminalvården (dnr 2585-2020). Här var bakgrunden att myndigheten i februari 2020 bestämde att med kort varsel inte längre tillåta insättningar av privata medel till intagna i häkte och anstalt. Som jag nämnt kom det på kort tid in ett mycket stort antal klagomål som på ett direkt eller indirekt sätt riktade sig mot beslutet. Jag tog därför initiativ att utreda Kriminalvårdens överväganden inför beslutet, det rättsliga stödet för åtgärden och de konsekvenser som beslutet kan komma att få för intagna. De flesta enskilda klagomål skrevs därefter av. Initiativärendet rör inte bara intagnas rätt att förfoga över sin egendom och penningtvättslagstiftningen utan också andra frågor, såsom intagnas sysselsättning och deras möjlighet att köpa telefonkort och handla i de kiosker som funnits på många verksamhetsställen. Slutligen tog jag initiativ om bl.a. en rådmans kontakter med en åklagare i en privat angelägenhet och en överförmyndares handläggning av ett godmansärende. Utredning pågår i dessa ärenden.

Jag inbjöds att yttra mig över ett stort antal lagstiftningsremisser och prioriterade sådana som behandlade grundläggande fri- och rättigheter och andra frågor av central betydelse för mitt uppdrag som JO. Sålunda yttrade jag mig över bl.a. delbetänkandet Kontroller vid högskoleprovet – ett lagförslag om åtgärder mot fusk (SOU 2019:37), Säkerhetsprövning av domare (Ds 2019:26) och En ny terroristbrottslag (SOU 2019:49).

Domstolarna

Domstolarna hanterar ofta sekretessreglerade uppgifter av olika slag. Bedömningar i sekretessfrågor är inte alltid självklara, och den enskilda domaren har att ta hänsyn både till intresset av offentlighet i verksamheten och till om exempelvis en enskild part lider men om en viss uppgift röjs. Det är därför av vikt att domstolarna har tydliga rutiner för hanteringen av sekretessreglerade uppgifter. Men det kan ändå ske misstag. I ett fall råkade det nya och i folkbokföringen skyddade namnet för en person synas som hastigast på en presentationsskärm under en huvudförhandling i samband med att åklagaren visade skriftlig bevisning (dnr 6464-2019). Jag delade tingsrättens bedömning att namnet inte hade lagts fram vid förhandlingen och att någon sekretessbestämmelse inte hade upphört att vara tillämplig. Den ansvariga domaren agerade dessutom korrekt när hon genast tog ställning till det inträffade, men de sekretessmarkeringar som hon därefter gjorde i akten var inte utformade i enlighet med tryckfrihetsförordningen eller offentlighets- och sekretesslagen då markeringarna saknade tillämpliga sekretessbestämmelser. Ärendet aktualiserade intressanta frågor om dokumentationsskyldighet och jag gjorde därför också vissa generella uttalanden om det.

I ämbetsberättelsen förra året redovisade min företrädare JO Lars Lindström flera beslut som rörde situationen i förvaltningsdomstolarna och de utdragna handläggningstiderna. Handläggningstiderna är på sina håll tyvärr fortfarande alltför långa och inte förenliga med 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen, enligt vilken en rättegång ska genomföras inom skälig tid. I det fall som jag tagit med i årets ämbetsberättelse (dnr 3390-2019) hade anmälaren klagat på Försäkringskassans beslut om sjukersättning. Redan när överklagandet kom in till förvaltningsrätten bedömdes målet vara klart för avgörande. Målet blev dock liggande, trots påstötningar från klaganden, och avgjordes först ett år och fyra månader senare. Den ansträngda situationen på domstolen, som enligt remissyttrandet var en följd av bl.a. brist på personal och en mycket kraftig måltillströmning, var förstås bekymmersam men medförde enligt min mening inte att handläggningstiden ur den enskildes synvinkel kunde anses acceptabel. I samma beslut gjorde jag vissa uttalanden om hanteringen av en begäran om förtursförklaring enligt lagen (2009:1058) om förtursförklaring i domstol

Kravet på saklighet och opartiskhet

En av de viktigaste uppgifterna för Riksdagens ombudsmän är att se till att domstolarna och förvaltningsmyndigheterna i sin verksamhet följer regeringsformens krav i 1 kap. 9 § på saklighet och opartiskhet. Den s.k. objektivitetsprincipen omfattar inte bara hur en sak rent faktiskt har handlagts och vilka verkliga skäl som ligger bakom ett beslut eller annat handlande från en myndighet. Även hur den som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter agerar vid enskilda kontakter med allmänheten, men också med företrädare för andra myndigheter, omfattas. I ett beslut (dnr 1884-2019) kritiserade jag en handläggare vid en miljönämnd för att ha brutit mot kravet på saklighet och opartiskhet när han i ett meddelande till överinstansen redogjorde för fler skäl för det överklagade avgörandet än vad som framgick av det meddelade beslutet och dessutom kommenterade klagandens agerande i negativa ordalag. Vidare fann jag anledning att ifrågasätta opartiskheten hos en handläggare vid en stadsbyggnadsnämnd som i ett eget meddelande uppmanade en remissinstans att utveckla sitt yttrande så att nämnden kunde driva ärendet fram till ett avslag (dnr 2214- 2019). 

Kriminalvården

Frågan om huruvida intagna med särskilda omvårdnads- eller vårdbehov kan få sina behov tillgodosedda under frihetsberövandet har tagits upp flera gånger av JO. I ett beslut konstaterade jag att det inte var fallet (dnr 3801-2018). En gammal man som led av bl.a. cancer, hjärtproblem och diabetes var häktad under cirka sex månader innan han dömdes till ett långt fängelsestraff. Under häktningstiden flyttades han flera gånger mellan häkten i Skåne, där hans rättsprocess ägde rum, och Kriminalvårdens särskilda och enda omvårdnadsavdelning i häktet Kronoberg (i Stockholm). Omplaceringarna bidrog till att hans pågående cancerbehandling till slut fördröjdes i cirka åtta månader. Kriminalvården hade även försummat att konsultera sjukvården inför längre transporter av mannen. Jag fann att myndigheten i flera avseenden hade brustit i såväl omhändertagandet av mannen som i sitt ansvar att genom samverkan med den allmänna sjukvården tillgodose hans stora behov av vård. Dessutom menade jag att det fanns skäl att ifrågasätta att Kriminalvården har särskilt anpassade omvårdnadsplatser för häktade med sådana behov på endast en plats i landet. Ärendet rörde flera aspekter av myndighetens möjligheter att ta hand om intagna med särskilda behov. Jag är övertygad om att jag kommer att återkomma till frågor som rör tillgången till hälso- och sjukvård för intagna inom Kriminalvården.

Under våren beslutade jag, liksom övriga ombudsmän, att granska situationen för frihetsberövade under pandemin. Följaktligen genomförde jag inom ramen för JO:s uppdrag som nationellt besöksorgan under tre månader en granskning av Kriminalvårdens åtgärder med anledning av spridningen av coronaviruset och konsekvenserna för intagna. Resultatet redovisas i denna ämbetsberättelse (dnr O 12-2020). Underlaget för granskningen och mina uttalanden utgjordes av vad jag hämtade in från enkäter med intagna vid fyra anstalter och två häkten i Stockholmsområdet, samtal via videolänk med anställda vid några av dessa verksamhetsställen och möten med Kriminalvårdens ledning samt genomgång av ett stort antal av myndighetens beslut och rutindokument. I mitt beslut konstaterade jag att Kriminalvården snabbt hade vidtagit åtgärder för att minska smittspridningen och att myndigheten hade försökt motverka de negativa följderna av beslutade inskränkningar i intagnas rättigheter genom att bl.a. låta intagna ringa gratis i det s.k. INTIK-systemet. Detta var naturligtvis positivt. Men jag menade att vissa inskränkningar var oproportionerliga, t.ex. hade även korta permissioner direkt utanför anstalter i den lägsta säkerhetsklassen stoppats. Detta medförde att intagna inte längre kunde ha videosamtal med sina minderåriga barn. Jag fann också att några av de införda åtgärderna var förenade med bristande rättssäkerhet, det handlade bl.a. om hur myndigheten hanterade förutsättningar att genomföra besök och möjligheten för intagna att överklaga sådana ställningstaganden. Många intagna framförde stark oro för risken för smittspridning när nyintagna i anstalt placerades direkt tillsammans med redan intagna eller när de tvingades dela cell. Kriminalvården förklarade att beläggningssituationen var ansträngd redan före virusutbrottet och jag rekommenderade myndigheten att omedelbart se till att det inte förekommer dubbelbeläggning av celler där det inte är möjligt för de intagna att hålla nödvändig fysisk distans. Jag efterlyste också fler åtgärder för att minska risken för smittspridning. Kriminalvården har ett samhällsviktigt uppdrag. De som är intagna i häkten och anstalter har små möjligheter att själva påverka sin livssituation och är beroende av att myndigheten i en krissituation med iakttagande av grundläggande principer om rättssäkerhet vidtar ändamålsenliga och proportionerliga åtgärder. Mot bakgrund av vad som kom fram i granskningen ifrågasatte jag om Kriminalvården hade varit tillräckligt förberedd på den krissituation som pandemin medfört. Med hänsyn till de frågor som initiativet omfattade och mina uttalanden skickade jag en kopia av beslutet till regeringen för kännedom. 

Kronofogdemyndigheten

Kronofogdemyndighetens huvudsakliga uppgifter är indrivning, verkställighet, betalningsföreläggande och handräckning, skuldsanering samt tillsyn i konkurs. Myndigheten ska alltså bl.a. se till att betalningar sker på ett rättssäkert och effektivt sätt, och verksamheten ska bidra till att säkerställa finansieringen av den offentliga sektorn och, ytterst, till ett välfungerande samhälle. Verksamheten är av central betydelse för enskilda.

Beslut som rör Kronofogdemyndighetens ärendehantering har funnits med i de senaste ämbetsberättelserna. Den kritik som min företrädare uttalat har främst rört brister i den s.k. medelshanteringen eller långsam handläggning av t.ex. skuldsaneringsärenden. Sådana klagomål förekommer fortfarande. Det beslut som återfinns i denna ämbetsberättelse rör dock ett annat område, nämligen betalningsföreläggande (dnr 5796-2019 m.fl.). Sedan det under hösten 2019 hade kommit in många klagomål på myndighetens hantering av s.k. manuella ansökningar om betalningsföreläggande valde jag att utreda fem ärenden. Det kom då fram att sjösättningen av ett nytt it-system hade medfört att handläggningstiderna under nästan ett år varit oacceptabelt långa, det kunde ta månader innan en ansökan ens registrerades. Detta trots att den summariska processen ska vara snabb, enkel och billig. Skillnaden i inledande handläggningstider mellan de manuella ansökningarna och de maskinella ansökningarna – som ges in i särskild ordning digitalt av framför allt större ingivare såsom inkassobyråer – var dessutom i perioder markant. Jag fann att det inte var förenligt med bestämmelsen om saklighet i 1 kap. 9 § regeringsformen. Bristerna i verksamheten hade även medfört att myndigheten inte kunde iaktta det skyndsamhetskrav som gäller enligt tryckfrihetsförordningen för handlingsutlämnande. Och det hade varit svårt för sökandena att komma i kontakt med myndigheten och få svar på frågor. Jag underströk ledningens ansvar för att se till att verksamheten lever upp till de förvaltningsrättsliga kraven på bl.a. service, information och effektivitet. Jag fann att myndigheten sammantaget förtjänade allvarlig kritik och skickade ett exemplar av beslutet till Finansdepartementet för kännedom. 

Plan- och byggområdet

Ett stort antal av anmälningarna inom plan- och byggområdet rör klagomål om långsam handläggning. Tyvärr finns det inte sällan fog för påståendet. Bygglovsprocessen är komplicerad och ett ärende kan vandra upp och ned i överinstanserna. Och eftersom det finns en möjlighet att få en ansökan om bygglov behandlad i efterhand – sedan en byggnation eller åtgärd redan har vidtagits – kan prövningen av ett tillsynsärende om samma åtgärd ta tid. Den som initierar ett tillsynsärende kan alltså få vänta mycket länge på att nämnden prövar den saken, vilket givetvis kan vara frustrerande för honom eller henne. I årets ämbetsberättelse har jag tagit med ett par beslut som illustrerar detta. I det ena fallet (dnr 6963-2018) hade det ursprungliga bygglovet för ett fritidshus meddelats 2011, men frågan om bygglov hade överklagats och återförvisats till bygg- och miljönämnden vid tre tillfällen. Handläggningstiden hos nämnden efter den senaste återförvisningen uppgick till nästan två år. Förutom att det rörde sig om ett återförvisat ärende framhöll jag att bygglovsprövningen avsett åtgärder som redan var utförda och som en granne hade begärt ett ingripande mot. Nämnden hade i detta fall enligt min mening dessutom att beakta bl.a. bestämmelser om preskription vid ingripande enligt plan- och bygglagen. I det andra fallet (dnr 8416-2018) hade bygglov beviljats för ett fritidshus och garage 2013 och byggnationerna hade genomförts 2015. Sedan en granne överklagat återförvisades ärendet till nämnden för ny handläggning. Trots dessa omständigheter och att den i plan- och bygglagen föreskrivna tioveckorsfristen för att meddela beslut i lovärenden gällde tog det ett år och tre månader efter att fristen löpt ut innan nämnden avslutade ärendet. 

Utbildning och forskning

En förutsättning för att gemensam vårdnad om ett barn ska fungera är att föräldrarna åtminstone i huvudsak är överens om hur vårdnaden ska utövas. Om ett barn är i förskoleåldern och föräldrarna inte lever tillsammans utan bor i olika kommuner eller stadsdelar måste de alltså komma överens om var barnet ska gå i förskola. Reglerna om skolplikt i skollagen är inte tillämpliga när det gäller förskolan, verksamheten är frivillig och kommunens erbjudande medför inget tvång att utnyttja den erbjudna placeringen. Min företrädare JO Lars Lindström uttalade sig i några beslut om vad som gäller vid val av förskola. Besluten torde ha stor praktisk betydelse inte bara för skilda föräldrar med gemensam vårdnad utan även för kommunerna. Sålunda konstaterade JO Lars Lindström bl.a. att det inte kan ställas krav på att en kommun kontrollerar att vårdnadshavarna är överens (dnr 7417-2017). Vidare uttalade han att även om det står klart att föräldrarna är oense redan innan kommunen fattar ett beslut med anledning av en ansökan, kan kommunen handlägga frågan med utgångspunkt att det inte finns något tvång för föräldrarna att utnyttja den erbjudna placeringen. Det är således föräldrarnas sak att komma överens om huruvida de ska utnyttja erbjudandet.

Senast uppdaterad 2020-11-11