ChefsJO Erik Nymansson

Övergripande redovisning av iakttagelser under 2025

Mitt ansvarsområde omfattar bl.a. domstolarna,  försvaret, hälso- och sjukvården, utbildning och forskning samt skatt och folkbokföring. Till området hör också offentlig upphandling samt ett antal olika centrala myndigheter, t.ex. Finansinspektionen, Bolagsverket och Tillväxtverket. Sett till antalet anmälningar är chefsJO:s ansvarsområde i tillsynen, med knappt 3 000 ärenden, något mindre än de övriga ombudsmännens.

Jag har i ämbetsberättelsen tagit med ett beslut som är ovanligt på det sättet att jag har avstått från att uttala kritik mot domare trots att det varit fråga om sådan långsam handläggning som normalt sett skulle leda till kritik. Det gäller beslutet om Hälsinglands tingsrätt, där jag har kommit till den slutsatsen till följd av att det varit en synnerligen ansträngd bemannings- och arbetssituation vid domstolen. Jag finner anledning att här i mina iakttagelser kommentera beslutet särskilt.

Hälsinglands tingsrätt i Hudiksvall är dimensionerad för att det där ska finnas sju domare: en lagman, fyra rådmän och två fiskaler. Under den tid som mitt beslut avser har det endast funnits två anställda domare, och såvitt jag känner till finns det numera endast en sådan domare i form av lagmannen. Under de senaste tre åren har tingsrätten annonserat efter rådmän vid åtta tillfällen. Ingen med de kvalifikationer som krävs för en ordinarie rådmanstjänst har sökt någon av tjänsterna. Den dömande verksamheten har i stället fått bäras av en förstärkningsstyrka som inrättats vid Domstolsverket och som består av domare som under veckorna har rest till Hudiksvall. Förstärkningsstyrkan inrättades dock inte för att närmast helt ersätta domarna vid en tingsrätt utan är tänkt att kunna rycka in vid sjukdomsfall och liknande.

Situationen är djupt bekymmersam. Hälsinglands tingsrätt är dock inte den enda tingsrätten med rekryteringsproblem, även om den är den domstol som har det svårast. I många av mina tillsynsärenden beklagar sig lagmän över svårigheterna att rekrytera domare och förklarar ofta att tillkortakommanden orsakats av detta. Detta är inte endast anekdotisk kunskap som jag har fått från ett begränsat antal ärenden, utan när jag under året har tagit del av Domarnämndens protokoll har dessa rekryteringssvårigheter bekräftats. Tingsrätter som har haft rekryteringsproblem återfinns i t.ex. Visby, Kalmar och Hässleholm men även i lite större städer såsom Linköping, Borås och Västerås. Den bild som avtecknar sig är dock att tingsrätter i Norrland utmärker sig i detta avseende. Således har det utöver i Hudiksvall saknats sökande till rådmanstjänster i Mora och Härnösand men även till större städer som Gävle och Sundsvall.

Jag vill också nämna att rekryteringsproblemen vid landets tingsrätter har tilltagit under senare år. Av Domarnämndens årsredovisningar framgår att antalet utlysta rådmanstjänster som inte kunde tillsättas var 27 år 2022 (30,7 %), 31 år 2023 (35 %) och 46 år 2024 (50 %). Procenttalen anger andelen utlysta rådmanstjänster som inte tillsatts, således hälften av tjänsterna 2024. Detta är illavarslande. Rekryteringsproblemen resulterar på vissa håll i en arbetsbelastning och arbetsmiljö för domare som är långt ifrån önskvärd, vilket även är negativt för domaryrkets attraktivitet.

I landet finns 48 tingsrätter. Värt att uppmärksamma är att några motsvarande rekryteringsproblem inte finns vid landets 12 förvaltningsrätter.

Jag har i mina övergripande betraktelser angett att ett av de områden där antalet klagomål ökat mest för under året är de allmänna domstolarna. Det rör sig om en ökning som uppgår till drygt 40 procent. Klagomålen vad gäller allmänna domstolar har historiskt legat på en jämn nivå om cirka 400 klagomål per år, men det förhållandet att antalet nu uppgår till cirka 700 innebär således ett trendbrott. Någon motsvarande ökning kan man inte finna för förvaltningsdomstolarna.  

Klagomålsökningen är i sig oroande och kan ha många förklaringar. Men det är klart att svårigheter att bemanna landets tingsrätter med rådmän kan ha en negativ påverkan på målhanteringen och omloppstiderna. Detta kan öka den påfrestning det innebär att vara part i en rättegång och riskerar att negativt påverka allmänhetens förtroende för det rättsväsende som är så centralt för rättsstaten.

Många domstolar har problem med långa handläggningstider. Detta har jag kunnat konstatera vid de inspektioner jag har gjort under året vid tingsrätterna i Uddevalla (dnr 1795-2025) och Kalmar (dnr 9398-2025) samt i ett antal klago­målsärenden i fråga om Värmlands och Vänersborgs tingsrätter (dnr 8128-2024, 9293-2024 och 1116-2025). Något som har varit påtagligt under året är ett ganska stort antal kritikbeslut om bristfällig hantering av sekretessfrågor (dnr 8898-2023, 5387-2024, 8433-2024 och 2072-2025). Med detta sagt vill jag ändå förmedla att mitt allmänna intryck är att verksamheterna vid domstolarna i huvudsak fungerar väl.

Vad gäller mitt ansvarsområde utbildning och forskning kan jag konstatera att antalet klagomål har ökat med cirka 55 procent under året. De flesta anmälningarna riktar sig mot grundskolor och kommunala nämnder och förvaltningar. I årets ämbetsberättelse har jag tagit med två beslut där rektorer har yttrat sig på ett sätt som har kränkt lärares yttrandefrihet, i det ena fallet sedan läraren hade talat med tillsynsmyndigheten Skolinspektionen. Jag har även i ett flertal beslut konstaterat brister i den formella hanteringen av t.ex. beslut om åtgärdsprogram eller avstängningar (dnr 9040-2024 och 3120-25). Andra vanliga fel är när skolor inte har hanterat överklaganden på ett korrekt sätt. Många gånger har överklaganden inte lämnats över till överinstansen inom rimlig tid, och i vissa fall har de inte överlämnats alls (t.ex. dnr 8431-2014). I ämbetsberättelsen har jag även tagit med tre beslut om förskolor. I ett beslut konstaterar jag att en kommun inte har levt upp till lagens krav på att erbjuda förskoleverksamhet där en väsentlig del av utbildningen bedrivs på samiska. De två andra besluten handlar om en kommuns skyldighet att erbjuda förskola för barn till arbetslösa eller föräldralediga vid helg- eller planeringsdagar respektive när föräldrar kombinerar föräldraledighet med studier.

När det gäller mitt ansvarsområde hälso- och sjukvård har jag under året beslutat om särskilda inspektionsserier inom rättspsykiatrin och den allmänna vuxenpsykiatrin, med fyra inspektioner inom respektive serie. Undersökningarna har ägt rum inom ramen för JO:s särskilda Opcat-uppdrag. Rapporten efter inspektionsserien om rättspsykiatrin publicerades som en temarapport och finns på JO:s webbplats. Rapporterna från den allmänna vuxenpsykiatrin publiceras löpande. Något som blivit klart under dessa inspektioner är att förhållandena inom den psykiatriska vården skiljer sig kraftigt åt mellan olika regioner.

Även i min klagomålshantering har jag haft anledning att uppmärksamma brister inom psykiatrin, och jag har tagit in två beslut i ämbetsberättelsen. I ett beslut konstaterade jag att en region i strid med lagstiftningen inte hade tagit emot en patient som dömts till rättspsykiatrisk vård. I ett annat beslut fann jag att ett sjukhus hade tillämpat en rutin som innebar att patienter kroppsvisiterades utan lagstöd.

I september genomförde jag en inspektion av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) om myndighetens handläggning av framställningar om att få ta del av allmänna handlingar (dnr 9583-2025). Syftet med inspektionen var att följa upp den motsvarande inspektion som jag gjorde förra året. Även om det har skett flera positiva förändringar i IVO:s hantering står det klart att mycket arbete kvarstår. Vid granskningen framkom att en betydande del av framställningarna som kommer in till myndigheten fortfarande inte hanteras i enlighet med grundlagens krav på skyndsamhet.

I ämbetsberättelsen har jag tagit in ett beslut föranlett av klagomål mot Försvarsmakten med anledning av att en husrannsakan genomförts i kadetters boenden på Militärhögskolan Karlberg. Jag konstaterade att Försvarsmakten hade haft lagstöd för att genomföra åtgärden men att det ur ett rättssäkerhetsperspektiv var betänkligt att den aktuella bestämmelsen om tvångsbefogenheter riskerade att få ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. Jag ansåg att bestämmelsen inte kunde anses uppfylla de krav på tydlighet och förutsebarhet som måste kunna ställas på en tvångsmedelsbestämmelse. Jag gjorde liknande iakttagelser för ett par år sedan när jag granskade om det funnits rättsligt stöd för ett regemente att isolera värnpliktiga med hänsyn till risk för smittspridning av covid-19 (dnr 9432-2020). Med hänsyn till den mycket speciella verksamhet som Försvarsmakten bedriver finns det skäl för att Försvarsmakten har befogenheter att göra ingrepp i det grundlagsskyddade området. Det är emellertid ett grundläggande krav att lagstiftningen är tydlig i fråga om under vilka förutsättningar Försvarsmakten har rätt att vidta sådana åtgärder. Mot bakgrund av det som kommit fram vid mina granskningar kan det finnas anledning till en bredare översyn av tvångsmedelsregleringen på Försvarsmaktens område för att säkerställa att den är uppdaterad och lever upp till de krav som kan ställas på en sådan reglering.