JO Katarina Påhlsson

Övergripande redovisning av iakttagelser under 2025

Min tillsyn har omfattat Kriminalvården och övervakningsnämnderna, Kronofogdemyndigheten, överförmyndarväsendet samt organ inom kultursektorn såsom museer och bibliotek, Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet och Myndigheten för press, radio och tv.

I årets ämbetsberättelse finns flera beslut som rör överförmyndarväsendet. Klagomålen är inte många till antalet, men utmärkande för området är att det ytterst rör människor som är i behov av samhällets stöd i framför allt rättsliga och ekonomiska angelägenheter. De befinner sig dessutom inte sällan i en utsatt situation. Därför är det av stor vikt att överförmyndarna kan få fram lämpliga gode män och förvaltare samt att de regelbundet kontrollerar just lämpligheten hos dessa ställföreträdare. Jag har haft visst fokus på denna fråga under senare tid. Enligt min mening ingår det i lämplighetsprövningen att exempelvis undersöka hur många uppdrag en ställföreträdare har, inte bara i den egna kommunen. Det är vidare angeläget att deras årsräkningar granskas såväl inom rimlig tid som med noggrannhet och beaktande av förhållandena för den enskilde som ett uppdrag avser. Det arbetet är nämligen ett av överförmyndarnas viktigaste tillsynsverktyg.

Jag har haft anledning att uttala mig om rollfördelningen mellan överförmyndarna och domstolarna. I de fall det är rätten som ska avgöra om ett ställföreträdarskap bör anordnas, och vem som i så fall kan anses som lämplig och ska anförtros uppdraget, är det överförmyndarnas ansvar att tillhandahålla domstolen ett så komplett underlag som möjligt. Vidare måste en överförmyndare ansöka om anordnande av förvaltarskap när det framkommit att den enskilde har behov av det, och det även om ställföreträdarfrågan inte är löst. Då är det alltså rättens uppgift att pröva saken. I min tillsyn har det också visat sig att tingsrätter och överförmyndare har olika uppfattningar om huruvida en domstol har rättsligt stöd för att förelägga en överförmyndare att ge in viss utredning när en enskild har begärt att ett förvaltarskap ska upphöra. Jag beslutade att utreda det sistnämnda inom ramen för ett initiativ och kom fram till att den rättsliga regleringen är oklar. Därtill konstaterade jag att meningsskiljaktig­heterna kan ge upphov till långa handläggningstider hos domstolarna, till men för den enskilde, och att allmänhetens förtroende för den offentliga verksamheten kan påverkas negativt när en myndighet inte följer ett domstolsföre­läggande. Mot denna bakgrund väckte jag med stöd av 13 § lagen (2023:499) med instruktion för Riksdagens ombudsmän (JO) hos regeringen frågan om en författningsändring.

En myndighet ska vara tillgänglig för kontakter med enskilda och informera allmänheten om hur och när sådana kan tas. Trots att Kronofogdemyndigheten anger att enskilda och allmänheten kan nå myndigheten under vardagar på ett visst telefonnummer visade det sig i en granskning att fler än hälften av de ca en och en halv miljon inkommande telefonsamtalen under 2024 över huvud taget inte hade besvarats. Detta uppfyller givetvis inte de förvaltningsrättsliga kraven och är allvarligt inte minst ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Beslutet finns med i ämbetsberättelsen. Frågor om myndigheters tillgänglighet förekommer inom flera ansvarsområden, se t.ex. JO Thomas Norlings översikt.

Under året har jag haft ett visst fokus på objektivitetsprincipen. Den kommer till uttryck i den grundlagsfästa bestämmelse som föreskriver att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Det har funnits anledning att påminna om denna princip inom Kriminalvårdens verksamhet, t.ex. i myndighetens arbete mot otillbörlig och otillåten påverkan från intagna. Med hänsyn till omständigheter såsom klient­populationens nuvarande sammansättning i förening med överbeläggningen och det säkerhetshot som en sådan påverkan kan utgöra framstår det självfallet som angeläget att Kriminalvården ger detta särskilt utrymme. Samtidigt har jag både vid inspektioner och i klagomålsärenden noterat att gränsdragningarna är svåra. Det har förekommit att sådant som enligt min mening rimligen bör ses som legitima uttryck för missnöje eller försök från en intagens sida att helt enkelt bara tillvarata sina rättigheter har rapporterats som otillbörlig påverkan. Det är inte godtagbart. Ett exempel på det här finns med i ämbetsberättelsen.

Som jag beskrev såväl i min inledande översikt i förra ämbetsberättelsen som vid den muntliga presentationen inför riksdagens konstitutionsutskott i mars 2025 hade jag föregående år genomfört en undersökning av vilka konsekvenser och risker dubbelbeläggningar av celler i häkte respektive i anstalt kan få för de berörda frihetsberövade personerna. Inspektionsserien utfördes inom ramen för JO:s särskilda Opcat-uppdrag, som syftar till att förebygga förekomsten av grym, omänsklig eller annan förnedrande behandling eller bestraffning. I februari 2025 publicerades en rapport om förhållandena inom häktesverksamheten och i maj samma år offentliggjordes en rapport om förhållandena inom anstaltsverksamheten. Bägge rapporterna är tillgängliga via JO:s webbplats och kan beställas. Det bör återigen nämnas att de intagnas brist på egen tid löpte som en röd tråd genom kartläggningen. Andra särskilda riskområden som identifierades var att matchningen av vilka som ska dela cell uteblev eller var bristfällig och att det överlag inte gjordes någon strukturerad uppföljning. Min sammanfattande slutsats blev att förhållandena i häkte faktiskt riskerar medföra att intagna utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling och att konsekvenserna för intagna i anstalt är än mer allvarliga.

Anmälningar som på ett eller annat sätt har samband med överbeläggningen är fortfarande vanliga, och det är oroväckande att de allt oftare innehåller påståenden om att intagna utsätts för hot om våld eller t.o.m. våld av medintagna. Kriminalvårdens förutsättningar för s.k. differentiering liksom att vid behov omplacera en intagen till ett annat verksamhetsställe eller placera denne i s.k. avskildhet har påverkats negativt i den rådande beläggningssituationen. I anstalt ska en intagen kunna bli avskild på egen begäran om det anses lämpligt i det enskilda fallet; uppgifter tyder på att det förekommer betydligt mer sällan numera och att platsbristen är den främsta orsaken. Kriminalvården har redovisat att myndigheten till följd av det ansträngda läget tvingas till ett mer omfattande medvetet risktagande när det gäller placeringen av intagna och att trenden visar ett ökat antal rapporterade incidenter med våld och hot samtidigt som mörkertalet bedöms vara stort. Under året har några beslut som rör detta meddelats och ett par av dem återfinns i denna ämbetsberättelse. Gemensamt för dem är att de handlar om Kriminalvårdens ansvar för intagnas trygghet och säkerhet.