JO Thomas Norling

Övergripande redovisning av iakttagelser under 2025

De frågor som ligger inom mitt ansvarsområde rör socialförsäkringen och socialtjänsten, inklusive tvångsvården av missbrukare och unga. Min tillsyn omfattar även arbetsmarknadsärenden samt de ärenden som gäller tillämpningen av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.

Jag har under verksamhetsåret varit särskilt uppmärksam på sådana brister vid handläggningen av ärenden som på ett eller annat sätt kan ha försvårat för den enskilde att ta till vara sina rättigheter enligt LSS. Under de senaste tio åren har det årliga antalet anmälningar till JO om handläggningen av sådana ärenden ökat från 100 (år 2015) till 239 (år 2025). Det är en så pass stor ökning över tid att jag ansett det angeläget att närmare undersöka vilka problem som kan finnas i dag från ett rättssäkerhetsperspektiv. Med utgångspunkt i de klago­mål som har utretts under verksamhetsåret har jag kunnat urskilja ett slags ”bristmönster” i de formella krav som ställs på handläggningen. Här vill jag vara tydlig med att det inte ingår i min granskning att avgöra om en enskild har rätt till en viss insats enligt LSS. Det är ytterst en fråga som en domstol har att avgöra efter ett överklagande.

En av de frågor som jag har haft anledning att ställa mig i de ärenden som granskats är om LSS karaktär av rättighetslag har äventyrats genom handläggningens formella brister. Det är allvarligt om sådana brister medför att en insats t.ex. helt uteblir eller väsentligt fördröjs trots att den enskilde har beviljats insatsen. Avgörande för den uppfattningen är att en lag måste tillämpas med respekt för de ändamål som den är till för. En oroväckande fråga i det här sammanhanget är om de kritiserade kommunernas handläggning av LSS-ärenden är representativ också för de kommuner som jag ännu inte har granskat. För att få en klarare uppfattning om den saken kommer jag att följa utvecklingen på det här området.

LSS är en rättighetslag. Men det är den bara om den tillämpas som en sådan. I ett beslut under året har jag mer utförligt redovisat vilka rättigheter som följer av lagen (dnr 5244-2023). Verksamhet enligt LSS ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som omfattas av lagen. Under senare tid har jag dock noterat att frågor om t.ex. den enskildes rätt till inflytande och medbestämmande förbises i handläggningen. Här vill jag understryka att de kommunala nämnder som fattar beslut i LSS-ärendena har ett lika stort ansvar att se till att dessa delar av lagstiftningen uppfylls som när det gäller frågor av mer formell karaktär.

I årets ämbetsberättelse har jag tagit med några beslut som exempel på att kommunerna inte alltid uppfyller de grundläggande förvaltningsrättsliga kraven när de handlägger LSS-ärenden. Urvalet syftar till att illustrera några av de svårigheter som enskilda kan mötas av när handläggningen inte uppfyller kraven på t.ex. legalitet, förutsebarhet eller likabehandling.

I ett av besluten var problemet att kommunen inte hade verkställt insatsen personlig assistans i den utsträckning som den enskilde hade rätt till (dnr 6204-2023). Med hänvisning till arbetsmiljö- och rekryteringsproblem valde kommunen att till viss del verkställa insatsen personlig assistans vid ett korttidsboende. Det var jag kritisk till. I ett annat beslut kritiserade jag en kommunal nämnd för bristande hantering av tre domar som alla innebar att förvaltningsrätten hade återförvisat målet till nämnden i ett ärende om personlig assistans. Trots att domstolen tydligt angett att den enskilde hade rätt till insatsen, och att det endast var insatsens omfattning som skulle prövas av nämnden, fattade nämnden i stället nya beslut varigenom den enskildes ansökan avslogs på olika grunder (dnr 2428-2024). När en domstol slutligt avgjort en fråga inom ramen för sin prövning finns det inte något utrymme för en nämnd att efter återförvisning av ett mål göra en förnyad prövning av den frågan. Det som återstår för en nämnd att göra om den är missnöjd med domstolens bedömning av en sakfråga är att överklaga domen. I det aktuella fallet gjorde nämnden inte det utan agerade i stället i strid med förvaltningsrättens avgöranden. Konsekvensen av nämndens handläggning blev att den enskilde fick vänta i drygt fyra år på att få sin sak slutligt prövad, vilket är helt oacceptabelt. För det fick nämnden allvarlig kritik. Frågan om långsam handläggning aktualiserades också i fyra ärenden som hanterades av en stadsdelsnämnd i Stockholms kommun. På grund av passivitet i handläggningen av ärendena översteg handläggningstiderna väsentligt de rikt­linjer för ett ärende om personlig assistans som JO tidigare har uttalat (se JO 2019/20 s. 588). De enskilda fick i samtliga fyra fall vänta på sina beslut orimligt länge, vilket jag var kritisk till (dnr 6087-2024 m.fl.).

Vid bedömningen av vad som ska krävas av myndigheterna när det gäller god förvaltning bör vikt läggas vid förvaltningslagens syfte att värna den enskilde och att lägga grunden för hur kontakterna mellan myndigheterna och enskilda ska se ut. Förvaltningen bör präglas av ett tydligt medborgarperspektiv. Ett effektivt och rättssäkert förfarande tillsammans med myndigheternas förmåga att även i övrigt ge god service till enskilda är av avgörande betydelse för allmänhetens tilltro till förvaltningen (prop. 2016/17:180 s. 20 f.). Gemensamt för de fall som jag nu har tagit upp i min översikt är att kravet på god förvaltning inte har uppfyllts.

Under senare år har jag också uppmärksammat brister som rör enskildas möjligheter att komma i kontakt med myndigheter. I ett beslut från 2022 (se JO 2022/23 s. 372) gällde frågan Pensionsmyndighetens återkommande problem med bristande tillgänglighet och service när enskilda försökte komma fram till myndigheten per telefon. I ett annat beslut från 2023 (se JO 2023 s. 39) handlade det om Arbetsförmedlingens problem med att uppfylla kraven i de här avseendena. Jag har även kritiserat två arbetslöshetskassor för att inte ha tillhanda­hållit en fullgod tillgänglighet och service (se JO 2024 s. 30).

I årets ämbetsberättelse har jag tagit med två beslut om den saken. Det ena beslutet gäller Arbetsförmedlingen (dnr 9242-2024) och det andra Kronofogde­myndigheten (se dnr 9915-2024, som också kommenteras i JO Katarina Påhlssons översikt).

I båda dessa fall har myndigheternas tillgänglighet inte varit i närheten av att uppfylla de krav som kan ställas t.ex. på en myndighet som har valt telefoni som en viktig kontaktväg för att allmänheten ska kunna nå den. Det är ett angeläget samhällsintresse att enskilda kan komma i kontakt med en myndighet inom rimlig tid, och jag var därför kritisk till att tillgängligheten per telefon var så bristfällig i de här fallen.