Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län för förföljandet av en motorcykelförare

Vid en polisinsats mot en motorcykelförare, som misstänktes för bland annat grov vårdslöshet i trafik, kom denne och hans passagerare att under ca 20 minuters tid och i mycket hög hastighet följas av flera polispatruller, däribland en polishelikopter. Insatsen avbröts efter ett försök att stoppa motorcykeln. Föraren kom dock att fortsätta i mycket hög hastighet i ytterligare ca tio minuter varefter han körde in i en vägbom. Han avled av sina skador.

Som utgångspunkt för bedömningen konstateras att polismyndigheten har haft en utarbetad metod för, och goda möjligheter att förbereda sig på den situation som uppstod. Förutsättningarna för ett ingripande mot motorcykelföraren utan att samtidigt öka risken för allvarliga skador framstod också som goda vid insatsens början. I beslutet konstateras att polisen haft en skyldighet att ingripa mot motorcykelföraren, men att det vid rådande omständigheter kan ifrågasättas om det var lämpligt att inleda ett förföljande och att detta borde ha avbrutits av polispatrullen när föraren, istället för att stanna, ökade hastigheten ytterligare.

Under det fortsatta skeendet kan det inte ha undgått motorcykelföraren att en större polisinsats var inriktad på att stoppa honom och hans körsätt måste rimligen ha påverkats av detta. Insatsen bedöms därför i sin helhet som ett förföljande. Förföljandet borde på grund av de stora riskerna ha avbrutits senast när föraren i ett tidigt skede körde förbi en polisavspärrning, varefter det måste ha varit uppenbart att han inte frivilligt skulle stanna vid ett fortsatt förföljande. Förföljandet bedöms ha varit oförenligt med proportionalitetsprincipen.

JO:s granskning har påvisat brister vad gäller planering, kommunikation, ledning och samordning av insatsen mot motorcykelföraren. Dessa synes ha varit av avgörande betydelse för att polismyndigheten, istället för att använda andra effektiva till buds stående medel, kom att i mycket hög hastighet och under ca 20 minuters tid förfölja honom. Enskilda polismän kritiseras inte eftersom de på grund av dessa brister i varierande grad har haft begränsade möjligheter att korrekt bedöma den situation som man ställdes inför. Ansvaret för att bristerna har förelegat – och att förföljandet kom att ske i strid med proportionalitetsprincipen – bedöms åvila myndigheten som sådan, ytterst dess ledning. Polismyndigheten i Stockholms län kritiseras därför.