JO Katarina Påhlsson

Övergripande redovisning av iakttagelser under året 2021/22

Min tillsyn omfattar de allmänna domstolarna, arrende- och hyresnämnderna, kriminalvården, plan- och byggområdet, ärenden som rör miljöoch hälsoskydd samt överförmyndarväsendet. Till området hör flera centrala myndigheter, såsom Kronofogdemyndigheten, Domstolsverket, Brottsoffermyndigheten, Jordbruksverket och Naturvårdsverket. Den klart största ärendegruppen inom mitt ansvarsområde rör kriminalvården.

Under ett par års tid har covid-19-pandemin präglat samhället och inneburit stora påfrestningar och utmaningar för såväl enskilda som myndigheter. Detta har naturligtvis avspeglats i ärendena hos JO. Inom just det tillsynsområde som jag ansvarar för har det visserligen inte varit så vanligt att anmälarna tagit upp direkt pandemirelaterade frågor, men en hel del av mina ärenden rör fortfarande pandemins effekter och följder.

Jag har det gångna året haft visst fokus på den grundlagsskyddade rättigheten att en rättegång ska genomföras inom skälig tid. Redan i samband med den förra ämbetsberättelsen kunde jag konstatera att klagomålen som rör långa handläggningstider i de allmänna domstolarna hade blivit fler och befarade då att den trenden skulle hålla i sig. Så blev också fallet. De allmänna domstolarna har visserligen trots allt lyckats avgöra många mål. Samtidigt som t.ex. antalet inkomna brottmål följt tidigare trend med stadig ökning har fler sådana mål avgjorts än tidigare. Det finns emellertid uppgifter som tyder på att det framför allt har varit enklare eller mindre resurskrävande mål som avgjorts i större omfattning, medan prövningen av de mer komplexa målen i viss utsträckning ska ha skjutits fram under pandemin på grund av inställda förhandlingar.

Till följd av bl.a. den ökade måltillströmningen har omloppstiderna på sina håll i de allmänna domstolarna blivit längre. Det gäller främst för hovrätterna. För den enskilde och rättssäkerheten är det inte godtagbart med utdragna handläggningstider. I de uttalanden som jag har gjort efter en tingsrättsinspektion under våren och i ett större principiellt beslut har jag särskilt framhållit domstolschefens ansvar för att se till att domstolen är organiserad på ett sätt som skapar förutsättningar för en effektiv handläggning samt för att det finns tydliga rutiner och prioriteringar i verksamheten. Inspektionsprotokollet återfinns på JO:s webbplats (dnr 1812-2022), medan beslutet också tagits med i denna ämbetsberättelse.

Pandemin fortsatte givetvis att påverka förhållandena för de frihetsberövade inom kriminalvården. Intagna i häkten och anstalter har små möjligheter att själva påverka sin livssituation och är beroende av att Kriminalvården i en krissituation med bibehållen rättssäkerhet vidtar ändamålsenliga och proportionerliga åtgärder. Detta har jag i tidigare beslut uttalat mig mer generellt om. Nu har jag även slutfört en fördjupad granskning av de rättsliga förutsättningarna för beslut om avskildhet på grund av befarad respektive konstaterad smitta av covid-19 hos intagna. I besluten resonerade jag dessutom bl.a. kring Kriminalvårdens möjlighet att förlita sig på smittskyddslagens bestämmelser om frivilliga åtgärder för att hindra smittspridning av en allmänfarlig sjukdom i häkten och anstalter.

I några avseenden hade jag samma uppfattning som Kriminalvården, men jag riktade allvarlig kritik mot en anstalt. På det verksamhetsstället tvingas intagna dela cell på grund av platsbristen, och när anstalten drabbades av smittspridning separerade inte Kriminalvården dem som var smittade från dem som testade negativt. Det resulterade alltså i att intagna som inte var smittade blev inlåsta i celler tillsammans med intagna som var sjuka. Detta bedömde jag vara inhumant. Och förfarandet kunde inte heller anses förenligt med bestämmelserna i vare sig fängelselagen, smittskyddslagen eller de europeiska fängelsereglerna. Besluten finns med i ämbetsberättelsen.

Strax innan pandemin slog till våren 2020 hade Kriminalvårdens generaldirektör beslutat om en ändrad reglering för hanteringen av intagnas ekonomiska medel. Beslutet innebar att intagna i anstalter i princip inte längre får ta emot eller inneha andra pengar än sådana som betalas ut av Kriminalvården. Inte heller intagna i häkten får ta emot externa medel längre. Det här gav omedelbart anledning till ett stort antal anmälningar. Klagomålen handlade om att de frihetsberövade inte skulle kunna köpa telefonkort, frimärken, fika till anhöriga som kommer på besök, apoteksprodukter och varor som komplettering till de måltider som tillhandahålls. Det framfördes också att intagna inte skulle ha förmåga att betala för tandvård och glasögon eller kopior av allmänna handlingar. Slutligen tog åtskilliga anmälare upp att bristen på sysselsättning i såväl häkten som anstalter ger de intagna begränsade möjligheter att erhålla ekonomiska medel. Jag beslutade att utreda frågorna inom ramen för ett initiativärende.

I mitt beslut den 23 september 2021 i det s.k. insättningsärendet uttalade jag mig om det rättsliga stödet för myndighetens åtgärder, hur den nya ordningen hade genomförts och de konsekvenser som beslutet kunde få för de intagna. På grund av beslutets omfattning har jag inte tagit med det i denna ämbetsberättelse, men det går att ta del av på JO:s webbplats (dnr 2585-2020).

Beläggningssituationen inom Kriminalvården var ansträngd redan före virusutbrottet och den är alltjämt pressad. Det kan möjligen förklara att antalet klagomål mot myndigheten har ökat också detta verksamhetsår. I samband med förra årets överlämnande av ämbetsberättelsen till riksdagen utvecklade jag relativt utförligt frågor med anknytning till överbeläggningen. Jag har sedan dess uppmärksammat att Kriminalvården inte fullt ut förmår upprätthålla i lag föreskrivna frister som rör frihetsberövade. Enligt strafftidslagen får tiden för anstaltsplacering av den som är intagen i häkte med ett verkställbart fängelsestraff inte vara längre än nödvändigt och inte längre än sju dagar, om det inte finns särskilda skäl. Även om sådana skäl föreligger får tiden inte överskrida 30 dagar. Trots denna absoluta frist förekommer väntetider om två till tre månader innan en intagen överförs till anstalt. Jag riktade i ett sådant fall allvarlig kritik mot myndigheten. Beslutet finns med i ämbetsberättelsen. Mot bakgrund av det som hade kommit fram i ärendet och uppgifter i andra klagomål har jag inlett en särskild granskning av frågan, som innefattar en kartläggning av hur omfattande problematiken är. Jag får anledning att återkomma till detta nästa år.

Riksdagens ombudsmän har särskilt i uppdrag att se till att domstolar och förvaltningsmyndigheter följer regeringsformens bestämmelser om opartiskhet och saklighet i sin verksamhet. Att den s.k. objektivitetsprincipen upprätthålls i den offentliga verksamheten är centralt för medborgarnas förtroende för myndigheterna. Principen är även av avgörande betydelse för att den enskilde ska komma i åtnjutande av sin rätt och den återfinns på annat håll i lagstiftningen. Jävsreglerna i t.ex. förvaltningslagen medverkar till att objektivitetsprincipen får genomslag i praktiken.

Årets ämbetsberättelse innehåller flera beslut från olika delar av mitt tillsynsområde som på ett eller annat sätt rör objektivitetsprincipen. Det finns anledning understryka att jag inte sett något som tyder på att det finns generella brister i tillämpningen. Besluten återges i stället bl.a. för att illustrera att denna grundläggande princip kan aktualiseras i de mest skilda frågeställningar och rättsliga sammanhang. Dessutom visar ärendena att principen inte bara omfattar hur en sak rent faktiskt har handlagts eller vilka verkliga skäl som ligger bakom ett beslut. Redan risken för att andra kan uppfatta att saklighet och opartiskhet inte iakttas eller att ett förfarande är ägnat att påverka den enskildes förtroende i det särskilda fallet kan vara tillräckligt för att ett handlande bedöms oförenligt med de aktuella kraven.