Uttalanden om rätten till försvarare för en underårig som var misstänkt för ett allvarligt brott m.m.

En 16-årig pojke påträffades i anslutning till en plats där ett allvarligt brott, grov våldtäkt mot barn, uppgavs ha begåtts. Han misstänktes till en början inte för brottet, men medtogs från platsen för att höras. Eftersom det fanns förutsättningar att med tvång föra pojken till polisstationen för förhör finner jag inte skäl att kritisera beslutet om medtagande även om jag för egen del anser att det i stället borde ha fattats ett beslut om hämtning.

Efter förhöret gjorde åklagaren bedömningen att 16-åringen var skäligen misstänkt för brottet och gav direktiv om att han skulle höras på nytt. Trots att åklagarens avsikt var att pojken vid det andra förhöret endast skulle delges misstanke om brottet samt höras om sin inställning till detta och till frågan om försvarare hölls under kvällstid ett tämligen långt och utförligt förhör utan försvarare. Jag erinrar i beslutet om att åklagaren måste vinnlägga sig om att vara tydlig då direktiv ges, t.ex. i fråga om behovet av offentlig försvarare. Eftersom så inte skedde i detta fall anser jag att förhörsledaren, när hon stod i begrepp att inleda ett mer ingående förhör, på eget initiativ borde ha rådgjort med åklagaren om den misstänktes behov av försvarare. Enligt min mening borde, med hänsyn till att utredningen gällde ett så allvarligt brott, ett utförligt förhör inte ha hållits med 16-åringen utan att en offentlig försvarare var närvarande vid förhöret.

Jag pekar slutligen på problemet att det inte är möjligt att förordna offentliga försvarare annat än under tingsrätternas expeditionstider och överlämnar därför en kopia av detta beslut till Justitiedepartementet för att hos regeringen väcka frågan om att låta utreda hur en misstänkts rätt till offentlig försvarare vid inledande polisförhör ska kunna säkerställas.