Förundersökningsbegränsning på grund av den misstänktes funktionsnedsättning

En åklagare inledde förundersökning och väckte åtal mot en man med en svår intellektuell funktionsnedsättning och en utvecklingsnivå som motsvarar en ålder på 2-4 år. Åtalet rörde grov misshandel mot en anställd vid det LSS-boende
mannen bodde på. Tingsrätten frikände mannen från ansvar för brott med hänsyn till att gärningen framstod som ett omedvetet handlande som skett enbart på grund av
mannens funktionsnedsättning.

I beslutet gör JO uttalanden om möjligheten att avstå från utredning och åtal med stöd av rättegångsbalkens bestämmelser om förundersökningsbegränsning när den
misstänkte har en svår funktionsnedsättning. JO konstaterar att lagstiftningen visserligen inte utesluter lagföring i sådana fall, men att rättegångsbalkens bestämmelser ger ett inte obetydligt utrymme att beakta omständigheter som talar för en förundersökningsbegränsning när den misstänkte har en svår intellektuell funktionsnedsättning.

JO uttalar att det i det aktuella fallet fanns utrymme att avsluta förundersökningen redan av det skälet att en rättsprocess inte borde genomföras med hänsyn till
mannens funktionsnedsättning. När förhållandena är sådana är en lagföring normalt sett inte meningsfull och svår att förena med rimliga krav på hur rättssamhället bör
behandla personer med en svår intellektuell funktionsnedsättning. Åklagaren borde också i större grad ha beaktat att den aktuella händelsen inträffade i en
omsorgssituation och att mannens utåtagerande beteende var en följd av hans funktionsnedsättning.

Enligt JO lade åklagaren alltför stort fokus på frågan om mannens straffrättsliga uppsåt och JO ger åklagaren kritik för att han inte fördjupade sitt underlag för att få en bättre bild av mannens funktionsnedsättning och vårdsituation.