Kriminalvårdens användning av spotthuvor

Användningen av spotthuvor är en mycket integritetskänslig åtgärd som innebär en inskränkning av den enskildes grundläggande fri- och rättigheter enligt regeringsformen. Det har i flera sammanhang uppmärksammats att åtgärden medför en risk för kvävning och, om den kombineras med fängsel, även en risk för halsskador.

JO konstaterar att Kriminalvården använder spotthuvor i sin verksamhet för att hindra frihetsberövade från att spotta på personal och andra, men att det inom olika delar av myndigheten finns betydande skillnader i tillämpningen och övrig hantering.

Vid sidan av regler om allmänna grunder för ansvarsfrihet finns det inte någon författningsreglering som avser Kriminalvårdens möjligheter att använda sig av spotthuvor eller andra hjälpmedel för att värja sig mot att en intagen spottar. Den huvudsakliga ledningen för myndighetens personal ges i stället i en handbok. Att tillämpningen i olika delar skiljer sig åt illustrerar enligt JO tydligt att nuvarande reglering är otillräcklig. JO anser också att det framstår som en omotiverad skillnad att tillämpningsområdet för fängsel uttömmande har reglerats i fängelselagen och häkteslagen medan så inte är fallet när det gäller användningen av spotthuvor. Det är enligt JO uppenbart att det finns ett behov av att explicit reglera Kriminalvårdens användning av spotthuvor i syfte att åstadkomma en enhetlig och rättssäker tillämpning.

Mot den bakgrunden finner JO anledning att, med stöd av 4 § JO-instruktionen, göra en framställning till regeringen om en översyn av lagstiftningen.

Vidare uttalar JO att Kriminalvården i avvaktan på en tydlig rättslig reglering behöver förvissa sig om att tillämpningen av tvångsåtgärden omgärdas av restriktivitet, proportionalitet och enhetlighet samt korrekt dokumentation.